Hela Mig!

HelaMig! 2.0 - Livet börjar!

2010-01-04T22:01:00.003+01:00

Jag börjar blogga igen! Skicka ett mail till helakang@hotmail.com för att få den nya adressen! Nytt decenium. Ny blogg!

Nästa steg

2008-01-06T12:55:00.000+01:00

Det är dags att ta nästa kliv i bloggosfären. Jag hoppas att ni vill fortsätta resan med mig på en ny adress. Skicka en rad till helamig@gmail.com så skickar jag den nya adressen.

Hasta la vista, babies!

Temperaturen är hög uti kroppen

2007-12-29T17:53:00.000+01:00

Om man har 40 graders feber och sedan tar en alvedoncocktailsbomb och får ner febern till 39 mår man helt plötsligt otroligt bra. Jag pratar från egen erfarenhet.

Ett friskt barn och ett sjukt barn togs omhand om kontaktfamiljen imorse och jag har ägnat hela dagen till att ligga i sängen. Tänkte att jag skulle låta febern rasa ut men när mätaren nådde 40-strecket blev jag lite orolig. Hur mycket klarar hjärnan av innan den börjar smälta?

När jag fick blodförgiftning efter min sons födelse steg tempen till över 41 grader på några timmar och enligt de suveräna och snälla människorna på sjukhuset var jag bara någon timme från en tragedi. Så nu är jag lite nojjig mot hög feber.

Men, som sagt, febernedsättande tabletter i kombination med coca-cola kan göra underverk med humöret. Fast det lär väl inte bli någon bio ikväll...

Tips mot vinterdeperssion

2007-12-22T08:36:00.000+01:00

Idag är första dagen på jullovet och sonen firade det med att vakna 5.30. Lustifikationerna fortsatte med klagomål om illamående. Inte ens julkalendern klockan 9 kunde pigga upp. Han låg och huttrade under en filt och jag frågade om han kände sig sjuk.

"Ja, jag vill att du tar tempot på mig" svarade han.

Tempot låg på 39 grader i timmen, vilket förstås är alldeles för fort för hans ålder.

Julefrid och juleljus

2007-12-21T12:50:00.000+01:00

Vi tackom nu så lagom mycket. Någon julefrid har jag svårt att uppbringa. Lägenheten förvandlas till ett slagfält av smulor, leksaker (gärna väldigt små legobitar som gör ont att trampa på och som försvinner hela tiden till sonens enorma olycka) och pappershögar. Hur gör folk som har det rent hemma hos sig? Jag storstädar en gång i veckan och gnor stolsryggar och skåpsluckor och en eftermiddag senare har husfridsmonstret släppt en ny bomb av grus, mjölkfläckar och tuschpennor (varav hälften utan lock).

Vi ska åka och fira jul hos syster yster i år och jag skulle hemskt gärna vilja lämna ett rent hus bakom mig - mest för att slippa komma tillbaka till ett i kaos.

Men väskan är packad nu i alla fall. Det gick att stänga den om jag satte mig ovanpå och liksom hoppade till på locket samtidigt som jag låste den. Väldigt nöjd var jag tills jag rensade undan lite papper och en av syskonbarnens julklappar låg och hånlog åt mig på golvet.

Ja, det är ta mig tusan inte lätt att vara västerlänning. Alla miljontals prövningar och problem som man utsätts för.

God Jul på er!

2007-12-17T08:41:00.000+01:00

- Jag är djävulens son!
- Jag tror inte att din mamma tycker om att du säger så där.
- Men jag är det. Förresten är inte det det värsta. Det värsta är att dö.
- ?
- Först så blir man bränd, sen far man upp till himlen och sen ramlar man ner som regn. Det vet jag!

Väninnan återgav sonens och hennes samtal med något förvånad ton.

- Jag trodde pappa tog en kniv... Fast... Hur dödade han sej i så fall? Huggde han sej här eller här eller här? undrar sonen och pekar på huvudet, halsen och magen.

Det känns som att något som legat och skavt länge i honom äntligen har fått komma upp till ytan. Det är mycket svajiga känslor nu. Ena stunden får jag munpussar och kramar och kärleksbedyrelser och andra stunden är jag djupt hatad och ungefär den sämsta mamman på hela jorden. Jag tolkar det som att han behöver känna sig trygg. Han behöver en tydlig uppfattning om var ramarna finns och att jag finns kvar och inte släpper taget om honom.

Han lekte någon slags halvmorbid lek härom dagen. Sprang som en galning öve gatorna utan att se sig för, vilket han aldrig annars gör och låtsades inte höra mina rop. Efter att tre bilar fått tvärbromsa framför honom högg jag tag i hans arm och drog in honom i en trappuppgång.

- Du vet mycket väl att det är jättefarligt att springa över gatan framför bilar. Jag vill att du slutar upp med det omedelbart. Nu har jag lovat dig att jag aldrig ska dö. Då måste du lova mig detsamma. Förstår du? Jag vill inte att du ska dö. Du måste ta hand om dig.

Det kanske var rätt dumt sagt. Men jag blev både arg och rädd.

För övrigt har mina uppfostringsförsök slagit något snett hos dottern. Hon har förstått så pass mycket att ord som jävlar och fan inte är populära hos mig. Så igår kom hon springande efter att hon och storebror börjat bråka:

- Mamma, jag vill du går och säjer jävlar till M!

Nu är det sagt

2007-12-13T20:12:00.000+01:00

- Mamma, hur dog pappa? Undrade sonen med stora ögon vid middagen.

Jag tog ett djupt andetag. Jag har väntat på den här frågan men inte riktigt haft klart för mig vad jag ska svara.

- Använde han en kniv, eller?
- Nej, det gjorde han inte… Varför vill du veta det?
- Jag bara vill det.
- Han gick ut i skogen, på andra sidan vägen från vårt hus och där tog han ett rep.
- Ett rep? Hur då?
- Han drog åt det runt halsen. Jättehårt.
- Så att han dog?
- Ja, man har något som heter luftrör där. Det är som ett sugrör. Om man klämmer åt ett sugrör kan man inte blåsa i det och klämmer man åt luftröret så får man inte luft och kan inte andas.
- Så då dör man.
- Ja.
- Varför gjorde han så? Hans ögon är stora och ledsna.
- Vet du, älsklingen min… man kan vara sjuk på olika sätt. Ibland blir man sjuk när man får ont i ett ben, eller får allergi eller vattkoppor. Och ibland blir man sjuk… i själen. Pappa blev så ledsen och det hjälpte inte att han gjorde saker han tyckte om att göra. Han var lika ledsen när han vaknade på morgonen. Ingenting av det han tyckte om att göra kunde göra honom glad. Inte musiken, inte kompisarna, ingenting.

Sonen fortsatte att äta. Han var tyst.
- Har du tänkt mycket på det där? Undrade jag
Han nickade. Jättemycket. Sedan ville han ha mer ris och mer sås. Men hans ögon var fortfarande ledsna. Så jag gick runt bordet och kramade den varmaste kramen jag kunde och viskade ”Älskade, älskade M, jag lovar dig att jag aldrig, aldrig, aldrig ska göra så.”.

Och då, när jag sade det, kände jag det med hela mitt hjärta och hela min själ. Aldrig, aldrig, aldrig ska jag göra så.

Blixtar och Dunder

2007-12-10T11:52:00.000+01:00

Fast det är ont om magiska under. Däremot står jag återigen inför ett moraliskt och etiskt dilemma. Jag har skrivit tre miljarder ord om det i dagboken så jag tänkte att det var dags att dela med mig av några hundra av dem här.

Det är nämligen så här: jag är ett nervvrak och den fegaste av alla fegisar när det kommer till att stå upp för mig själv. Men när det gäller andra - då ryggar jag aldrig. Och även om åren har gjort mig lite mer smidig och lite mindre urskiljningslös så har jag svårt att välja fajt. Jag tar dem alla, oavsett kaliber.

Jag håller med alla som tycker att det inte är bästa tidpunkt för mig att ta en konflikt. Det var trots allt bara någon månad sedan jag var suicidal senast. Om jag kunde skulle jag helst rycka på axlarna och tänka att var och en får rädda sig själv. Jag sätter en svajig, men trots allt befintlig framtid på spel. En framtid som jag tycker om och som jag hoppas mycket på.

Vilken psykiatriker som helst torde imponeras av det lugn som inträder när jag axlar rollen som de oförättsdrabbades riddare. Det går inte att göra mig upprörd och jag tappar aldrig fattningen. Jag minns det nu. Mina tidigare fajter och ryktet jag fick om att vara den projektledare som fixade alla projekt oavsett strulgrad. Jag vet inte själv vad det är som händer med mig men jag undrar var denna orädda hjältinna är när det är jag själv som drabbas.

Var tog den söta lilla flickan vägen?

2007-12-07T14:58:00.000+01:00

Undrar kanske ni? Just nu bedriver världen frontkrig mot mig. Jag och barnen har varit sjuka i omgångar och medan kampen att fortsätta utan Passion i livet pågår lyckades det komma in en uppfriskande jobbkonflikt i tillvaron. Allt till ackompanjemang av att nästa nummer av tidningen skulle bli klar. Vilket den skulle. Idag. Vilket den blev. Och idag ringde de från BUP och påminde mig om utredningen om våldtäkt mot min fd stalker. Klang och jubel i alla vrår med andra ord.

Och eftersom hela världen kan läsa den här bloggen så har det känts dumt och läskigt att skriva här. Man vet aldrig vad som kan vändas mot en. Så jag ligger lågt.

*smyger ut igen*

Jag är 19+

2007-11-27T12:03:00.000+01:00

Det är tydligen bara jag som känner mig tremiljarder år gammal. Den dagliga morgontortyren att kasta en hastlig blick i spegeln för att försäkra sig om att det inte sitter en tandkrämsmustasch runt överläppen eller brödsmulor i mungipan får mig att rysa.

Efter fyra års sammanlagd amning kastade jag behån eftersom tuttarna ändå mest ser ut som ledsna kycklingfiléer men jag borde behållt dem för att hjälpa krockkuddarna under ögonen på traven.

Men.

Härom sistens på Systemet fick jag visa leg. Och idag har jag blivit kallad "fröken" av killarna som byter lysrör på jobbet.

Jag fattar ingenting.

Smålands nation

2007-11-21T15:37:00.000+01:00

Upplivad av alla vuxenpoäng jag tog igår när jag var på banken och började pensionsspara begav jag mig idag till IKEA. När jag var nyinflyttad i förorten blev jag familjemedlem och stammis på varuhuset och idag betedde jag mig som ett tvättäkta IKEA proffs.

Först och främst ska man se till att sätta sig i cafeterian några minuter innan varuhuset öppnar, för då är kaffet nämlisch gratis och gratis är ju som bekant gott, oavsett vad man tycker om kaffe. Skönt tillbakalutad i stolen blickade jag ut över det köande landskapet med en attityd av *gäsp, vad långtråkigt det är att vänta och så extremt ospännande det ska bli att gå in sedan eftersom jag har varit här så sjukt många gånger*. Sedan höll jag på att blåsa min cover när cafépersonalen drog igång rulltrappan. Av någon anledning blev jag gråtmild över Gnosjöandan som framburit en sådan fantastisk framgångssaga. Och nej, jag har aldrig påstått att jag är speciellt balanserad.

När de sista kömedlemmarna bestigit rulltrappan greppade jag min medhavda - blåa till skillnad från de gula som är till låns - IKEA-kasse och tog mig in på varuhuset. Självklart hade jag lämnat jackan i bilen. Redan efter vardagsrummet - men före bäddsofforna tog man miste på mig och de anställda - hur det nu är möjligt när jag gick omkring i pösig röd munkjacka och IKEA-personal som ju alla vet bär gula tenniströjor med marinblå detaljer.

Ett antal fynd senare - eller vad sägs om riktigt, riktigt snygga dricksglas för en femma styck på fyndlagret? – nådde jag parkeringen och här kunde min framgångssaga ha kulminerat i att jag fick hjälpa en gammal dam över gatan eller att jag återbördade ett förlorat barn till sin moder. Dock slutade det som det alltid gör för mig på stora parkeringsplatser – med total förvirring. Tjugo kallt fuktiga minuter senare fann jag bilen och framför allt min jacka.

Vad är det som går och går?

2007-11-19T21:18:00.000+01:00

Jag kravlade mig över även denna kris. Kan inte påstå att jag skulle ge mig själv pris för min föräldrarinsats, men den har i alla fall inte känts skadlig. Och idag, på vägen hem från dagis säger sötnötstösen min "Mamma, jag ska säja dej nåt jätteviktigt nu, förstår du mamma? Jag älskar dej!". 10 000 gladpiller kan aldrig uppnå samma balsam för min själ som sådana stunder.

Jag gick i kyrkan i söndags. Den glada frikyrkan. Just nu känns Carolakyrkor inte riktigt som min grej, men jag fick hjälp med barnvakt så att jag kunde ta nattvarden. I kön fram till brödet och vinet fick jag lite panikångest för det kändes som jag tog den sista smörjelsen och jag ville böla.

Jag och barnen åt middag hemma hos frikyrkovännerna efteråt och vi hade en avspänd diskussion kring depressioner och kyrkor. Det blev så tydligt i söndags att frikyrkor fokuserar på den kristna samvaron och det är ju jättefint om man nu är glad och go och sprudlar av lycka. I svenska kyrkan är det bara jag och Gud som känns viktigt. Vår relation står i centrum och jag får vara hur sårbar och butter jag vill för ingen annan lägger sig i.

Jajjamensan. En massa generaliseringar men jag orkar inte bli så mycket djupare än så här idag. I vilket fall som helst lyckades jag nästan berätta om min bakgrund för den här familjen igår, vars son går i samma klass som min son. Jag vet inte om det var smart eller inte, men det orkar jag inte heller bry mig om just nu. Vi har klickat på ett bra plan, den här familjen och jag så jag kan bara hoppas att jag inte pajat ytterligare en vänskap nu. Men jag tror inte det.

På gränsen och därutöver

2007-11-17T20:51:00.000+01:00

Ännu en dag då jag betett mig som en bitch mot barnen. Höll på att bryta ihop inne i en leksaksaffär idag. Jag gör allt jag lovat mig själv att låta bli. Jag gapar på barnen, låter min egen trötthet och ledsenhet gå ut över dem. Jag satt i bilen och skuldbelade sonen för något som han är alldeles för liten för att ta ansvar för. Till slut kände jag att jag måste ge dem någon förklaring till vad det är frågan om. Så jag drog till med en halv sanning och en halv lögn för sonen.

- Du, förlåt att jag har varit så orättvis och arg och sur mot dig, försökte jag. Jag fick medicin av doktorn som gjorde mig trött och arg, men jag har slutat ta den nu för jag sade till doktorn att jag inte kan ta medicin som gör mig dum mot mina barn. Det kanske tar en vecka eller två till, innan medicinen är borta från kroppen. Jag vet att jag betett mig väldigt dåligt och illa. Förlåt.

Sonen tyckte att doktorn skulle ta och utrota medicinen för alltid. När jag berättade för dottern lite senare bläddrade hon intensivt med sina pusselbitar och ville inte titta på mig. Så jag sade att det är okej att hon är arg på mig för det har hon rätt att vara, men att jag ville be om ursäkt i vilket fall som helst.

Jag känner mig så förbannat ensam. Jag vet att jag har vänner som skulle hjälpa mig men jag kan bara inte utnyttja dem hur mycket som helst. Jag har gått ner mig igen och för första gången känner jag att jag inte klarar av att ta hand om barnen på ett bra sätt. Alla andra gånger har jag ändå lyckats finnas där för dem. Den här gången kan jag inte längre. Jag är för trött, för ledsen, för fylld av självförakt och fruktansvärt destruktiva tankar. Jag ser ingen förbättring och ingen väg ut och det gör att jag känner att allt är hopplöst.

Jag hittar inte ut och jag hittar inte hem.

Dagen från helvetet

2007-11-14T10:55:00.000+01:00

Det går inget bra för Kang. Alls. Igår passerades en gräns som jag lovat mig själv att aldrig gå över. Oavsett hur jag mår ska jag inte...

- Din bortskämde jävel!

Det var inte mamma och det var inte trettio år sedan. Det hände igår, när sonen började gnälla över att det var champinjoner på pizzan och pillade bort dem med fingrarna. De hamnade på bordet och på golvet och för tredje gången den dagen brast det för mig. Sedan grät vi alla tre och dottern deklarerade att "jag älskar inte dej mamma, jag hatar dej!" och de första fem gångerna svarade jag att hon får tycka så, men att jag ändå alltid kommer att älska henne tillbaka. Sedan orkade jag inte mer. Och sonen blev ett mönsterbarn och då grät jag för att han kände sig tvungen att vara snäll. - Du behöver inte vara snäll mot mig för att jag gråter när jag varit dum mot dig, snörvlade jag.

Dagen idag började med att bilhelvetet skar ihop igen. De ringde från verkstan nyss och jag kommer att få se ytterligare över femtusen kronor försvinna bort på ingenting.

Är det sant att det finns människor som har det bra, eller är det bara en modern myt?

Hjärtan och hjältar på fars dag

2007-11-11T20:22:00.000+01:00

Äntligen börjar medicinen släppa sitt grepp om min hjärna. Är lite darrig och stirrig fortfarande. Sonen ville att jag skulle trä en sytråd åt honom och det funkade inte alls för jag fumlar och känner mig uppjagad på ett sätt som bara medicinering kan åstadkomma. Aldrig mer medicin. Någonsin! Fy fan, rent ut sagt.

Barnen har levt rövare hela dagen som en reaktion på mina två tidigare zombidagar. Jag har bättre hand om dem när jag är suicidal än när jag är drogpåverkad, kan jag be att få meddela. Vad ska en 7-åring och en 3-åring tänka när mamma drattar omkull på köksgolvet och inte kan resa sig på en timme? Eller när hon inte klarar av att avsluta enkla meningar eller bara ligger och stirrar rätt fram när de börjar kivas? Usch!

Fars dag idag i alla fall. Ny tur till graven. Den är så fin nu! Med röd girlang runt rosenträdet och lite iskristaller och fredsfåglar fastsatta. Kunde inte låta bli utan fortsatte pyntet när jag kom hem med att hänga en girlang runt ytterdörren med små ljus i.

Sonen har förresten varit på sin första träff med "sorgegrupp för barn". Han spacade ut totalt och försökte dölja sin rädsla genom att spela självsäker och vara gåpåig till max. Mitt under samtalet vände han sig till mig och sade "Mamma, det känns inte som jag är jag". På kvällen kramade jag om honom och frågade om han tyckte att det hade varit läskigt.
- Ja, jag var rädd att jag skulle börja gråta, svarade han. Det fick mig att tänka till igen.

Han var lite urflippad idag också. Vi satt med några vänner på vårt gamla fik där vi bodde när S levde. Sonen har pendlat mellan att skrika att han hatar mig och att krama och pussa och inte vilja släppa taget om mig. Jag tänker att det är väldigt stora känslor som han måste härbärgera i sin lilla, tunna kropp. Men han gör det bra. Min lille hjälte!

Det känns som...

2007-11-10T19:49:00.000+01:00

Vet ni hur det känns att vara påverkad av lugnande medicin? Tandläkarbedövning i hjärnan.

Fylledygn

2007-11-10T19:11:00.000+01:00

- Och någon medicin vill du inte ta?

Jag förklarar för hundrade gången att jag inte har något emot medicin, men att jag inte kan trixa med mediciner när jag är själv med barnen. Jag får återigen gå igenom allt jag tagit och vilka biverkningar jag fått - Cipramil, Zoloft, Remeron, Cipralex, Sobril, Stesolid, Oxascand, Fluxanol, Citadon, Imovane.

Vissa gav mig hallucinationer och minnesluckora, andra oro och hjärtklappning. Och sömntabletter slår ut mig för minst ett dygn.

- Så du har inte prövat Leriganen heller då? Den är så mild. Bara lugnande, ingen sömntablett. Du behöver inte oroa dig.

Jag går därifrån med nya recept. Tänker att jag kanske överdrivit allt. Kanske minns jag fel? Bestämmer mig för att pröva. Det är jobbigt att känna sig så labil, det vore verkligen underbart att få hjälp med att stadga upp den mentala tillvaron lite. Och sömnen bara måste jag få att funka snart.

Sväljer en 75 mg kapsel Efexor och märker direkt att jag blir jätteorolig. Eftersom jag bestämt mig för att vara positiv till medicinen den här gången har jag inte läst något om biverkningarna. Vill inte bli påverkad och inbilla mig saker. På några timmar är fyllekänslan ett faktum. Världen snurrar framför ögonen på mig. Jag tänker att jag måste hem och lägga mig i sängen innan jag drattar omkull. Kan inte slappna av i sängen heller. Jag som aldrig brukar oroa mig ligger och ångestältar att jag måste hämta barnen och ta dem till simskolan.

På kvällen är jag fortfarande rastlös. Är egentligen inte så trött men har tvångsgäspat hela dagen. Känner mig desorienterad. Läser på om biverkningar. Grattis, jag har fått typ alla. Tänker att jag ska ta Lerginanen så att jag kan somna.

Först händer ingenting, sedan ingenting och sedan PANG! Ligger bedövad hela natten. Barnen börjar busa omkring på morgonen. Jag registerar allt men reagerar inte. Vet att jag borde gå emellan när de börjar tristessbråka med varandra. Släpar mig ner och ger dem frukost i alla fall. Det hinner jag innan jag domnar bort på köksgolvet.

Sonen ringer en kompis och jag tar med honom över så att han får leka lite. Blir bjuden på kaffe. Språkcentrat är helt utslaget och jag kan inte formulera mig så bra. Skäms och vill komma därifrån så fort som möjligt.

Nu är klockan halv åtta på kvällen och jag är fortfarande påverkad. Är arg på mig själv för att jag stoppade i mig tabletterna. Är lite sur på läkaren också. Det märktes på henne att hon trodde att jag överdrev.

Äntligen

2007-11-08T08:29:00.001+01:00

Jag hade besök av en väninna igår. Hon sade att min döde man S hade trätt emellan och räddat livet på hennes man för ett tag sedan. Det var en vacker berättelse som tog tag i hjärtat. Jag tänkte att det var en typisk S-historia. Akutsjukvårdaren som räddar liv oavsett om han är i tjänst eller inte. Medmänniskan som bryr sig om och handgripligen tar tag i situatoner. Min S har hittat tillbaka!

Under tiden hon berättade kände jag återigen S närvaro, som alltid på höger axel. Men den här gången var den inte tung, orolig och jobbig. Den var varm, öm, kontaktsökande. Jag lade en hand på axeln för att visa S att jag kände av honom och att jag tyckte om att han var där. Klappen blev till en omfamning. Han höll om mig och jag viskade att jag var tacksam för att vi äntligen kunde mötas och att det som var inte längre står som en mur mellan oss. Inget att förlåta, ångra eller skuldbelägga. Jag kan äntligen gå vidare.

Jag tog upp telefonen och ringde syrran. Typ halv elva på kvällen ringer jag och får fram någon slags osammanhängande historia om att jag skulle vilja fira jul med henne. Jag tänkte på henne härom dagen, faktiskt. Att jag skulle vilja göra ett nytt försök att prata med henne. Hon tog ju trots allt genast mitt parti när jag berättade om övergreppen. "Hur mår du?" frågade hon flera gånger. Jag måste ha gjort ett konstigt intryck. Kanske trodde hon att jag var berusad för jag snavade på orden hela tiden.

Idag känner jag mig lugnare än jag gjort på mycket, mycket länge.

Brevet som aldrig lästes upp

2007-11-04T15:52:00.001+01:00

Det var det här jag inte vågade läsa upp på mötet.

Mitt namn är Kang och jag har alltid sett mig själv som en kompetent, driftig och stark person. Jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill inte ha medlidande. Jag vet att jag har potential att skapa ett bra liv för mig själv och mina barn. Jag behöver bara lite stöd och stöttning ett tag. Jag är fortfarande en människa och jag vill inte bli förminskad.

Det här är ett mitt liv: Jag blev emotionellt och sexuellt utnyttjad av min pappa. Lilla pappa som behövde bli tröstad. Jag blev min storebrors lydiga lilla luder. Han fick knulla mig när han behövde och leva ut sina sadistiska lustar. Jag var mammas lydiga och snälla flicka men jag kunde ändå inte få henne att bli glad. Jag var isolerad i en värld som lärde mig att jag bara fanns till för andras behov. Det som skrämde och gjorde ont var rätt, sade de. Att säga ifrån var liktydigt med att vara otacksam, elak, ful, falsk och självisk. Är man fem år i ett sådant sammanhang är det svårt att skapa en sund självkänsla. Jag blev ingen.

Jag har gått i terapi till och från i hela mitt vuxna liv. För mönstren har levt kvar och jag har kombinerat ett rastlöst jagande efter erkännande med destruktiva relationer. Men jag fick två underbara barn tillsammans med min man, innan han tog sitt liv 2005.

Hur många terapeuter, socionomer, handläggare och ”proffs” jag mött minns jag inte men jag borde tillhöra Sveriges mest genomanalyserade och genomutredda personer. Jag känner mig själv väl vid det här laget. Jag vet vad jag saknar, var jag brister och vad jag behöver.

I mitt liv är barnen min stora glädje. De kommer först och jag tycker att jag är en bra och engagerad mamma för dem. I början av september kraschade jag och då var det barnen som jag var mest orolig för. Det var åt dem jag bad om hjälp mer än åt mig själv. Jag förstår att det inte går att få allt omedelbart och jag är verkligen tacksam för all den hjälp som så småningom erbjudits mig, men jag upplever att hjälpinsatserna skjuter snett.

Jag har uppfattat den nuvarande situationen så här: Alla är överens om vad jag behöver, men ingen, mer än jag själv, är beredd att betala för det. Därför har man försökt hitta andra sätt att hjälpa mig och då blir min familjesituation det konkreta och det enklaste att hantera. Men mitt hus, mitt hem och min relation till barnen har aldrig varit Problemet. De har aldrig någonsin varit orsaken till att jag mår dåligt. Verkligen INTE.

Även om det inte alls är meningen blir det därför förödmjukande för mig när jag ombeds fokusera på mina brister och fel som förälder istället för att få hjälp med att bearbeta min posttraumatiska stress. Gör ni samma sak med tortyroffer, undrar jag? Behöver han som utsattes för elchocker i Irak också redogöra för hur han tror att barnen mår?

Det här vill jag: Jag vill få möjlighet att bearbeta grundproblemet. Min posttraumatiska stress och mitt dissociativa identitetstillstånd kommer att fortsätta att orsaka oreda och depressioner i mitt liv. Det är ett tillstånd, inte en psykisk sjukdom och den har en god prognos vid rätt behandling. Jag är 36 år. Jag brukade projektleda multinationella miljonbeloppsinvesteringar. Jag vet att jag har mycket mer kvar att ge och jag vill tillbaka. Jag vill ta tillbaka min värdighet och bli en del av det här samhället igen. Min pappa tog min oskuld men han tog inte min intelligens och mitt människorvärde.

Hjälp mig att bli frisk så ska jag ge tillbaka varenda krona ni investerar i min terapi. Dra inte bort mattan under fötterna på mig när jag äntligen hittat någon som verkligen har kompetens, erfarenhet och vilja att hjälpa mig. Hjälp mig att hjälpa mig själv.

Tänk er 14 personer i ett rum...

2007-10-30T06:56:00.000+01:00

Det väller in folk i mötesrummet. De vill liksom aldrig ta slut. De agerar ungefär som på en begravning. Ler lite förläget och blir osäkra på om de ska gå fram och hälsa eller om det är mildare mot mig att bara nicka lite inkännande på håll. Det känns som om samtliga jag och delpersonligheter gått och gömt sig och det blir omöjligt att säga något vid presentationsrundan. Dessutom vet ju alla ändå vem jag är. De är ju här för att diskutera mig. Jag undrar hur många tusen kronor jag kostar just i detta nu om man slog ihop deras timmpenning.

Jag hade tänkt att göra ett bra intryck. Visa att jag är stark och tydlig i min framställning. Istället börjar jag fulgråta med detsamma, för situationen är bara hemsk. Man diskuterar min terapi och vem som ska betala den. Alla tycker att det är väldigt bra att jag har träffat A och att hon förmodligen är den enda som bör och kan hjälpa mig. Men när det kommer till vem som skulle betala är det ingen som kan. Själv tycker jag att mamma och min bror gott kunde betala, men de erkänner förstås inte att något någonsin varit fel och hade det varit så, vore det inte deras fel i vilket fall som helst.

Växlande molnighet

2007-10-28T08:03:00.000+01:00

*Det är varning på det här inlägget*

Jag växlar mellan att ha panik och känna mig helt oberörd inför måndagens möte. Skrev ihop ett brev som jag tänkte att jag skulle läsa upp men just nu känns det bara fånigt. Jag känner mig inte alls så kaxig som de ord jag skrivit:

Jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill inte ha medlidande. Jag vet att jag
har potential att skapa ett bra liv för mig själv och mina barn. Jag behöver
bara lite stöd och stöttning ett tag. Jag är fortfarande en människa och jag
vill inte bli förminskad.

Jag drömmer mardrömmar och vaknar av flashbacks. Minns saker från min barndom och börjar ifrågasätta kontexten kring minnena. Varför sparkade pappa upp dörren när jag låg och var så rädd att jag inte vågade ropa på hjälp? Varför satt han med mig i mörkret utan att säga ett ord? Varför sprang jag omkring naken och visade upp mig för brorsans kompisar? Hur gammal var jag då? Och varför etsade sig brorsans hånskratt fast?

Min kropp förråder mig igen. Min opålitliga, farliga kropp som får män att bli djur. Det är min kropps fel, inte deras. De kan inte rå för vad de gör, för jag förför dem. Jag är rädd men kroppen gör sig ändå redo för penetration. På så sätt kan jag alltid lita på den. Den gör sitt jobb för att det ska göra mindre ont. Men den säljer också ut mig. Legitimerar deras handlingar. Wow! Kolla, hon vill ju själv! Jag får flashbacks och vill kräkas och tvångsmasturbera på samma gång. Så förbannat, jävla äckligt och perverst att jag börjar gråta.

Läser litteratur för partners till överlevare. Försöker förstå att det inte bara var mitt fel att Passionen tog slut. Försöker kräla upp från det hål av självhat som vårt uppbrott skapat. Varför ska jag göra allt samtidigt? Nätverksmöte, flashbacks, relationsfunderingar och den vanliga ågrenen när jag inte räcker till för barnen. Någon gång vill jag sluta straffa mig själv och lägga skulden och skammen hos dem som äger den.

Hans son kommer hit på måndag. Med mamma.

Cerise surrealism

2007-10-24T20:04:00.000+01:00

Jag är så trött på mig själv och mitt lilla patetiska liv men det här är vad som förstört min dag idag.

Det ska hållas stort nätverksmöte om Fallet Kang på måndag. 15 personer, samtliga inblandade i mitt liv på social, offentlig eller medicinsk nivå ska samlas. Jag blockerar ut allt, orkar inte känna efter om det är bra eller dåligt. Om jag ska vara tacksam eller känna mig förödmjukad. Jag orkar inte ta in någonting alls.

Sedan Krisen har jag fått otroligt mycket hjälp, fast inte med det som jag verkligen behöver, för det vill ingen betala för, även om alla är rörande överens om att det är terapi jag behöver. Man har skjutit in sig på mina barn istället.

Men idag tog jag mod till mig, gick till den cerisa kuratorn och ganska ordagrant (och i syfte att provocera fram någon typ av reaktion) sade jag: Jag upplever att det är alldeles för många myndighetspersoner omkring mig. Jag klarar inte av att leva upp till det som ni vill ha av mig. Jag behöver skydda mig själv och kan inte dela med mig till så många samtidigt.

Och kuratorn svarar ordagrant: Hur mår dina barn?

Jag svarar ett kort "bra" för det var inte det jag ville prata om och kuratorn frågar vidare: Hur vet du det? Jag sväljer och andas tre gånger. Tänker att hon ju bara vill vara snäll. Hon är här för att hjälpa mig och jag ska vara samarbetsvillig så jag säger "Tja, de beter sig som barn är mest." och hennes svar blir "Men de har varit med om saker som barn inte har varit med om som mest." och jag kan inte låta bli att ta det som ett ifrågasättande av mitt omdöme och mitt moderskap.

Jag gör ett nytt försök och säger: "I ärlighetens namn känns det inte helt meningsfullt att komma hit, men jag vill inte vara otacksam mot den hjälp jag får." Jag önskar att hon ska säga "Men du behöver inte vara tacksam!" men istället säger hon "Vill du leva?". Nu blir jag irriterad på riktigt och säger kort "Det spelar ingen roll!" för det är inte det jag vill prata om. Hör hon inte det?!!! Men hon svarar lugnt med sin psykologstämma "Men det spelar roll för dina barn."

Jag vill börja gråta. Jag känner mig värdelös. Missförstådd och värdelös och sjuk och hjälplös och liten, liten, liten skit. Jag tänker att det är FAN att bli behandlad så här! Jag har suttit och hostat internationella möten, varit projektledare för miljoninvesteringsprojekt men här är jag nu och blir behandlad som en jädrans skrutt! Måste jag behöva ta det här? Sedan när blev jag förståndshandikappad?

Lill-Studs

2007-10-21T16:20:00.000+01:00

När jag var liten skaffade familjen en jättesöt liten katt. Mamma ville att hon skulle heta samma sak som min dagmammas dotter. Det fanns inget namn på hela jorden som kunde vara mer fel. Inte nog med att jag skulle ha ont i magen över att behöva vara hos henne varje vardagseftermiddag, nu ville mamma döpa vår katt efter henne också.

På 70-talet skulle man ha familjerådslag och rösta och leka demokrati. Den enda gången jag minns att vi hade det var när vi skulle bestämma vad katten skulle heta. Jag vågade inte berätta varför jag avskydde deras namnförslag och i "sann demokratisk anda" fick därför katten ett dubbelnamn. Dagmammans dotters och ett som jag fick välja.

Jag plågade nästan livet ur detta oskylda, försvarslösa lilla djur. Det ger mig ångest än idag. Det absolut mest vidriga jag gjorde var att knäppa henne på hennes känsliga lilla nos och skratta åt henne när hon fick ont.

Man kan ge psykologiska förklaringar till varför barn gör så där men oavsett hur hemskt mitt liv kunde te sig är det vissa saker som man bara inte får göra. Punkt. Som att plåga ett djur för att det inte finns någon annan som man vågar vara arg på (var fanns de vuxna som hindrade mig från att göra det här?).

När jag träffade min man skaffade vi hund. Lurviga, härligt stora draghundar. När S dog gav jag bort vår kvarvarande hund. Det var drygt ett halvår efter S var borta och kanske var det så att min son vågade leva ut sin sorg mer. Det är bland det tuffaste minnet jag har från den första tiden efter min mans död, hur min son vrålar när hunden försvinner ut genom dörren. Det var första gången jag var arg på S, för att han tvingade mig att utsätta vår son för ännu ett svek, ännu en förlust.

I torsdags kom vår lille kanin hem till oss. Alla tycker att det är så fint av mig att skaffa en kanin till barnen men lilla Kang studsar bara omrking och fnissar för det är ju faktiskt mest till henne som Lill-Studs* har kommit. Hon kånkar omkring på detta lilla varma, lurviga paket och Lill-Studs snusar henne mot bröstet och allt känns varmt och tryggt och skönt.

*Lill-Studs är ett fingerat namn

Jag är kvar

2007-10-12T21:05:00.001+01:00

Min största fiende är mig själv. Men jag är kvar. Och jag kämpar. Just nu är det inte mycket mer än så...

Gamla sanningar och nya meriter

2007-10-08T07:37:00.000+01:00

Vem vill inte vara storsint och stå över vardagsmänniskornas taffliga och egocentriska beteenden? Vem vill inte vara felfri oavsett klyschor om att fela är mänskligt? Man vill ju väl. Jag tror att det är sällan som vi gör något för att medvetet såra en annan människa. Ibland blir det heltokigt, för vi utgår från oss själva och alla människor fungerar chockerande nog inte likadant lär vi oss. Borde vi lära oss.

Mitt jag har alltid ifrågasatts. När andra gick från att vara i symbios med mamma till att upptäcka världen och få ett starkt och stolt ego, då fick jag gång på gång mitt ego invaderat och skändat. Istället för att få hjälp med att stå upp för mig själv, gjordes jag gränslös. Jag var ett offer.

Men man kan inte leva på gamla meriter för evigt. Det slutar att vara charmigt efter ett tag. Jag kan inte bemöta allt och alla med att säga att det var synd om mig när jag var liten. Jag har ansvar för mitt liv och jag har ansvar för mitt eget välbefinnande.

Det tog decenier innan jag var tillräckligt mogen att se mina mönster och ännu längre tid innan jag hade mod nog att försöka bryta dem. Jag uppfostrar mig själv nu, på samma sätt som föräldrar uppfostrar sina barn. Jag har vaggat och vyssjat och välkomnat mig själv och försöker lära mig att förstå och agera rätt.

Jag tror att det är svårt att förstå att någon som börjar få hängande hamsterfickor i kinderna och slappa ögonlock rent mentalt befinner sig på ett barnstadie när det gäller sin mentala utveckling. I alla fall på området att lära sig vem man är. När jag säger att jag inte vet vem jag är så är det helt sant. Jag upplever pubertala livskrisfunderingar just nu. Eller är det bara en lite för tidig 40-årskris?

Jag prövar mina teser . En del är mina egna, andra är pålagor från tidigare. Ett barn som får höra att hon är ond av sina föräldrar har lätt att ta det för en sanning, för mamma och pappa vet alltid bäst. Vissa saker har jag aldrig riktigt ifrågasatt men så uppstår situationer som gör att den gamla känslan kommer tillbaka. Det dånar i mitt huvud Jag är ond! Jag är ond! Jag är ond! och det är svårt att veta om det är sant och vem det är som vrålar i mitt huvud.

Tack för era svar på mitt förra inlägg.

Hur ego är vi?

2007-10-06T20:00:00.000+01:00

Det har sagts mig att jag bara klarar av att ha ja-sägare omkring mig. Flera, mer eller mindre nära bekanta eller närstående har sagt det till mig. Andrum och den här bloggen är ett bevis på detta. Det har ju i princip aldrig hänt att jag fått någon kritisk kommentar, men när så skett har jag omedelbart reagerat med att bli ledsen och stött.

Så länge alla ger mig stående ovationer går det bra, men så fort någon börjar ställa (fullständigt rimla och naturliga?) krav på mig, då kommer sanna, självupptagna och elaka jag fram, för jag klarar inte av kritik. Jag har ingen självinsikt och är i grund och botten fruktansvärt egenkär.

Är detta sant? Visst är det en oerhört korkad fråga? Sådan typer av frågor kanske man har när man är 13 och inte riktigt vet vem man är och ens referensramar av naturliga skäl inte är speciellt stora. När jag var 13 ställde jag samma fråga för när jag växte upp fick jag ständigt bevisat att det jag upplevde med mina fem sinnen och de tankar och känslor som de erfarenheterna bar med sig, de var fullständigt absurda och fel. Jag ljög, fick jag höra. Det jag sade hade hänt hade inte alls hänt.

Och saker som gjorde mig skraj, som att det under många månader fanns fotspår nedanför mitt fönster av någon storväxt, eller åtminstonde extremt storfotad människa, som uppenbarligen tyckte om att stå och titta på mig när jag sov eller pluggade eller bara ville vara för mig själv, det var väl ingenting att över huvudtaget bry sig om? Jag, som trodde att min mamma skulle bli upprörd över att nån kanske stod och onanerade utanför dotterns sovrumsfönster. Fel känslor av mig. Fel verklighet. Omtagning!

Så jag frågar igen: Är detta sant? Är jag osedvanligt tafflig, egocentrisk och oempatisk? Eller är det så som ni vanliga människor också fungerar? Blir ni också stötta om någon säger åt er att ni har helt fel eller att ni beter er som idioter? För i min (förvisso mycket ifrågasatta verklighet) upplever jag det som att ni blir precis lika förolämpade och ivriga att förklara och försvara som jag. Kanske till och med mer än jag, för jag har ändå någon slags vana vid att alltid ha fel.

Är det verkligen sant att ni lägger ett tankfullt pekfinger på näsan och utbrister "Jasså, du tycker att jag är egenkär? Så intressant. Berätta gärna mer för nu blir jag riktigt nyfiken och glad!".

Äh, jag vet inte. Som vanligt vet jag ingenting. Jag kanske bara försöker få lite gratispoäng? Lite mer näring åt mitt ego? Jag vet inte vem jag är längre. Hon, som jag trodde var jag, är borta. Istället framträder en fullständigt förtappad ond varelse.

Jag är inte normal. Jag är så ond att jag inte ens begriper att jag är ond. Mitt halmstrå är borta. Den här kontakten med något högre. Med gud eller ljuset eller universum. Det är borta. Inbillningen att jag skulle ha något fint i mig, som jag delar med allt levande, det har bara varit en illusion. Jag blickar inåt och där finns bara ett frätande, fräsande svart hål som gräver och gräver och slukar.

En välbehövlig ångestpaus

2007-09-30T15:20:00.000+01:00

Jag bröt tillfälligt zombiläget och tog med barnen ut på promenad i lilla skogen vid vårt hus. Solen var varm och snäll och sonen visade vägen genom skogen till "den perfekta utflyktsplatsen" där han lovade sin lillasyster att hon skulle kunna spela fotboll. Och lillasyster kånkade på stor fotboll och liten teddybjörn och storebror kände sig stor och visade oss hur vi skulle sätta fötterna för att inte halka. "Bra, mamma! Jättebra! Du är så himla duktig!" utropade han och jag undrade om jag verkligen låter så där och om det är bra eller dåligt.

Den enda incidenten var när han halkade på en uppstickande trädrot och hans bionycle flög ur handen på honom och legosnubbens fot upptäcktes försvunnen. Vi kom till en fantastisk utsiktsplats och satte oss att mumsa äpplen och digestivekex (med olivolja i och inte mindre än 0% transfetter). Snart var barnen igång med att bygga en koja av pinnar och vi turades demokratiskt om att leta pinnar och vakta kojbygget.

Det blev en fin koja för nallen och dottern gjorde snabbt om det till en nalletoalett och jag fick hjälpa till att torka honom för han envisades med att smutsa ner sig hela tiden. På vägen tillbaka letade vi efter den försvunna bionyclefoten.

- Häl äl den! ropade dottern och sonen rusade fram och gav henne jordens mysigaste kram och sade att hon var världen bästa och underbaraste och att han skulle tänka ut en riktigt fin belöning (och föreslog mig att han skulle få bjuda lillasyster på glass - och kanske få en själv också?).

Och vi kom hem och en skolkompis ringde och dottern somnade med mig i sängen. Och nu leker barnen och sonens klasskamrat för fulla muggar och alla är sams och det känns som jag är med i en glad barnfilm.

Vägen hem

2007-09-25T18:06:00.000+01:00

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Tove Jansson

Jag är trött. Orkar inte blogga och orkar inte läsa. Mamma kom farande igen och trots att jag känner mig hudlös och skör har den här samvistelsen gått ganska bra. Kanske är jag för utmattad för att orka bli upprörd. Jag har till och med tyckt att det varit komiskt när hon ena stunden försöker ge mig dåligt samvete för att jag inte "sätter henne i arbete" för att i nästa stund spela martyr när jag ber henne om hjälp.

Tyvärr är mina sömnproblem tillbaka och det är något jag fruktar nästan mer än flashbacks. Har sovit extremt lite under flera dagar nu och känslan av att jag har en rusande motor i skallen är här igen. Kroppen går på någopn slags tomgång och när jag lägger mig ner känns det som att huvudet svävar ovanför kudden.

Jag minns rätt lite av vad som hänt de senaste veckorna. Jag har stora minnesluckor och en känsla av overklighet. Minns inte riktigt vad jag sagt till vem. Och ibland när jag pratar känns det som att det bara är en autofunktion av mig som pratar för jag själv är inte riktigt engagerad.

Cerise hjälp

2007-09-20T21:59:00.000+01:00

De senaste två veckorna har jag och mina vänner ringt runt till varenda jourtelefonnummer som finns. Kontenan är att det inte har gått att få någon akut hjälp alls för:

Jag är inte akut suicidal (går bara och tänker på olika sätt att ta livet av mig hela tiden och det är inte samma sak) och
Jag slår inte mina barn (och därmed är de inte i akut fara).

Nu känns det bättre och jag är kapabel att göra annat än att fulgråta eller sitta och stirra tomt ut i luften och har börjat våga ställa krav. Jag har sagt till soc, till FK, till min terapeut och till psykiatrin att jag inte kan fortsätta så här. Jag behöver mycket mer hjälp att ta hand om det som är orsaken till mina sammanbrott. 45 minuters terapi i veckan är alldeles för lite. Jag måste någon gång få möjlighet att hinna ikapp.

Tro mig, trots att jag är dissociativ, känner jag mina behov väl. Jag är kapabel att veta hur jag fungerar. Jag bryter inte ihop på skoj. Tar inte emot hjälp för att jag är lat. Varenda liten milimeter framåt är en slitsam arbetsseger. Varför kan jag inte få stöd i det? Varför kan jag inte få den specialisthjälp som samtliga parter är rörande överens om att jag behöver? Psyk känner sig förorättade för att jag väljer att gå kvar hos min terapeut på Kris och Traumaenheten. Hos specialisten på sexuella övergrepp och dissociativa beteenden. Men muppen som de själva skickade på mig hade inte ens vett att hälsa när vi träffades.

Idag träffade jag en cerisklädd kurator på Psyk och hon ville genast bli min talesman och ställföreträdare i olika sammanhang och kanske är det jag som är överskeptisk men hur ska jag kunna be någon att föra min talan som jag aldig träffat tidigare (men som iof har en ytterst matchande cerise ring och lika matchande cerisa örhängen)?

Återigen säger jag att det jag behöver är hjälp till bearbetning. Återigen duckar de effektivt för min begäran och pratar hjälp med barnen lite då och då. För då kommer jag att få ro att ta hand om det andra också. Lilla vän.

Hur då? Ska jag sitta och berätta incestminnen för kontaktfamiljen? Ska jag ha bildterapi med dagis? Tror de att det är lätt för mig att hantera min ångest, dissociation och depression? Vad exakt är det som kommer att hjälpa mig att effektivare utnyttja mina larviga 45 minuter i veckan?

De tänker som om jag har någon slags light-diagnos. Det är klart att mitt liv blir mer hanterbart om jag får en kontaktfamilj som kan ta ungarna ibland. Men det som orsakar att jag ibland inte klarar av att hantera mitt liv eller barnen, det får jag inte hjälp med. Akututryckningar, symptomlindring. Istället för att hjälpa mig att bli permanent frisk.

Jag skriker och bankar och bönar och ber om hjälp. Men ingen tar mig på allvar. Det är alltid andra som vet bättre.

Till en vacker man

2007-09-19T08:54:00.000+01:00

Kaos. Inte direkt en ny känsla, men ändå. Jag vet att vår relation varit ett hinderlopp. Jag vet att vi sårat varandra när allt vi ville var att förstå och komma nära. Men ändå.

Att möta en människa, någon som vill och vågar veta mer. Vars ögon brinner och beröring bränns. Någon som ville men till slut inte orkade.

Jag slarvade bort mina chanser i andra halvlek. Just som spelet började stämma och jag tyckte att vi fick flyt. Jag fick min andra varning och rött kort. Jag stiger av planen igen.

Kanske borde jag vara glad över att jag blev inbytt över huvudtaget. Slapp att stå och frysa vid sidlinjen. Jag vill leva nu, säger du och jag förstår. Om du visste hur väl jag förstår. För jag vill också leva nu. Jag vill inte heller vänta tio år på att min dissociation ska upphöra så att jag kan bli lycklig.

Du går och mitt hjärta sjunker som en sten för vilken rätt har jag att ropa dig tillbaka? Du behöver andas igen, känna att du lever och ta hand om dig själv. Du gav det du hade men jag krävde mer och till slut drogs du med i mitt kaos.

Du är fin, du är vacker. Du ska leva.

The kulmen is nådd

2007-09-18T10:16:00.000+01:00

Jag tror att kulmen nåddes igår. Nu känns det som hela norra stockholms landsting är inblandad i mitt väl och ve och även om det är jobbigt att ens misslyckade liv på nytt är offentligt så är det också skönt att veta att jag inte måste orka.

Korpdotter skrev en klok kommentar om att vi i det glada dissociationsgänget ju inte brukar må så bra av att den lilla lockas fram i offentlighetens ljus och att det är just det som sker när man sitter där och ber om hjälp. Omedvetet från båda håll, förstås.

En farhåga med allt det här är att jag inte ska kunna bryta mönstret med myndigheterna igen. För nu är ordningen satt och Liten Kang har blivit utlovad hjälp men hon får inte ta över för då kommer jag för evigt att vara hjälplös och menlös.

Men ett problem i taget. Just nu orkar jag inte oroa mig riktigt för det. Jag är lättad över att mina tankar återvänt till de levandes värld igen och att barnen fick vara gnälliga och vägra sova igår kväll utan att jag blev dum.

Jag har sänkt kraven på mig själv och tänker att det inte kommer att ge framtida men att jag lät barnen titta på TV hela kvällen och käka rostat bröd till middag för att jag inte orkade bråka om att dem och "laga mat" ingick inte i gårdagens överlevandskurs.

Avbön

2007-09-17T16:31:00.001+01:00

Jag hör själv hur hemsk jag låter i mitt tidigare inlägg och att det är svårt att förklara varför det är svårt att ta emot hjälp.

Men jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv. Gjorde det till en dygd att vara självständig tidigt. Självständig så till vida att jag inte lät andra komma åt mig och såra mig. Självständig som i att klara mig själv Jag ville bevisa att jag inte var oduglig. Jag ville vinna deras respekt och kanske har jag fortfarande inte förstått att allt jag gjorde var att fylla ut något som saknades hos min familj. Och eftersom de inte hade förmågan att ta hand om det själva försvann aldrig deras självförakt och därmed var aldrig det jag gjorde tillräckligt bra.

Jag var en av de där som lyckades. Hade viktiga förtroendeuppdrag på internationell nivå när jag fortfarande var tonåring. Jagade högskolepoäng och hade prestigefyllda anställningar. Jag var kapabel och ung och fick andra att må bra och joggade och yogade och hade kombi och vackra barn.

Och jag vrålade Ser ni nu?! Ser ni nu att jag kan? Att jag är värd att få vara med? och sedan kraschade jag. Allting föll och mest av allt föll jag och den bild av mig som jag så innerligt gärna ville tro på.

Varje gång jag sitter där på besöksstolen och snurrar plastmuggen med det avslagna kaffet mellan händerna vrider också kniven om. Igen och igen tvingas jag ut på de slagnas arena. Tvingas att göra mitt nederlag offentligt.

Felsökning

2007-09-17T15:05:00.000+01:00

Jag vet att de bara vill mig väl. Jag till och med känner det. Jag förstår att de måste fråga. Hur ska man kunna få någon hjälp om ingen vet hur man har det? Idag har jag träffat socialen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och en sjuksyrra på psykmottagningen. Jag har pratat hela dagen om hur otillräcklig jag känner mig, vilken misslyckad, skamlig skitstövel till noll-morsa, dotter och flickvän jag är och jag möts av vänliga ögon, bekymradat rynkade, medlidsamma och lite våta.

Det går kanske inte att föreställa sig hur uttröttande och förnedrande det känns, för de här människorna har som jobb att hjälpa mig och behöver inte alls tycka synd om mig men de gör det ändå. Det är inte något som egentligen går att ta på och kanske är det bara inbillning eller något fabricerat i min självgoda hjärna (vilket har påpekats för mig tidigare). Men känslan av utsatthet är så förödande för ens ynka lilla självförtroende.

Jag, med en plastmugg automatkaffe på en stol i ett fönsterlöst konferensrum och på andra sidan bordet ett gäng hjälpare. Det spelar ingen roll hur snälla de är för det är vad situationen gör med min självaktning som är problemet. Jag kan inte riktigt välja om jag vill vara där eller inte. Kan inte bestämma själv vad jag ska prata om,vad jag vill berätta eller inte berätta. Jag får sitta där, på ena sidan bordet, och berätta om varför och hur och på vilket sätt jag inte klarar av att hantera mitt liv och mina barn.

Och hjälparna sitter och nickar och förstår och suckar och antecknar och utbyter blickar. Och så talar de med lugna, professionella röster om vilka insatser som de tycker är lämpliga och jag krymper ihop när de säger att de förstår och vill muntra upp mig. För vi är inga jämlikar. Jag sitter och vädjar till dem och blottar min egen otillräcklighet och de sitter och tröstar och klappar och delar ut gåvor i form av olika behandlingsalternativ och möjliga stödpersoner.

De ska se till att få mig på fötter, de ska göra det som jag själv inte klarar av. Och jag vet att jag är orättvis och otacksam och att det skapar hemska klumpar hos folks magar att jag inte är tacksam för Sverige och vårt fina system och alla människor som verkligen gör allt för att hjälpa mig. Jag är otacksam för jag orkar inte bli glad över att behöva bli omhändertagen.

Men jag är också en individ med känslor. Jag är också en person som vill bli respekterad och behandlad som en kapabel medmänniska. Det gör ont och jag projicerar men lika fullt är det så, att varje gång jag måste be om hjälp, så riktas strålkastarna mot att det inte är så. Jag är inte jämlik. Jag är inte kapabel. Och det är inte hjälparnas fel. Det är bara mitt eget.

Psykbryt

2007-09-14T21:47:00.000+01:00

Ny dag, nya gråtattacker. Jag ringde psykakuten imorse och den vanliga visan av hänvisningar började. När de lyckades få min psykiatriker att skriva ut lugnande/sömntabletter till mig tycktes alla vara nöjda. Utom otacksamma jag då.

En oerhört hurtig men i luren konstant hostande socialtant ringde mig och jag förstår fortfarande inte varför. Istället för att lyssna ställde hon ett stort antal antaganden som jag fick besvara med ja eller nej (och till vilken nytta skulle jag svara nej på frågan "Men idag mår du mycket bättre?" Hon avslutade allt med att önska mig en riktigt trevlig helg och bara det gör det ju uppenbart att hon inte hade hört ett enda ord av min förtvivlan.

Helgen närmade sig. Panikattackerna blev flera. Jag var helt säker på att inte klara av helgen med barnen. Att jag skulle fortsätta psykbryta och skrämmas. Tänkte att jag måste skaffa hjälp. Barnen måste få hjälp med att bearbeta och förstå vad det är som händer. Att det inte är deras fel. Så jag satte mig och åkte till BUP. "Slår du barnen?" undrade de och det gör jag ju inte och då är det förstås inte riktigt en BUP-fråga så ring psykakuten!

För tredje eller fjärde gången idag fick jag prata med psyk som undrade vad problemet var, för jag hade ju fått medicin utskriven för mig och jag sade att jag hade svårt att se hur mediciner skulle vara lösningen för mina barn den här helgen. "Men om det blir akut, då får du ju beställa tid hos vår jourläkare" svarade de och jag blev nästan på arg och svarade att det är ju just precis AKUT som det är, annars hade jag väl inte ringt dem fyra gånger idag och dessutom sittstrejkat på BUPs kontor?

Men ojdå, så argsint jag lät! Förlåt! Inte meningen. Förlåt. Förlåt! Jag vill bara att någon hjälper mig. Förstår ni?! Kan ni höra vad jag säger?! Jovisst gör vi det! Du kan ringa oss precis när du vill under hela dygnet! Jamen jaha, ursäkta att jag inte blir entusiastisk nu för jag vet inte till vilken nytta det är att ringa er igen? Och förresten orkar jag inte besvara samma frågor varje gång jag ringer för NEJ, JAG HAR INGEN SNÄLL FARMOR ELLER MAMMA ELLER EXMAN SOM KAN HJÄLPA MIG FÖR DÅ HADE JAG INTE RINGT TILL ER!!!!

Jag är inte ensam. Då hade jag inte överlevt. Men jag vill inte tära på mina vänner. Jag vill inte att de och jag ska känna att det beror på dem om jag ska klara mig eller inte. Ännu ett dygn har jag lyckats krångla mig igenom, med hjälp av Passion och goda vänner.

Otacksamma jag

2007-09-14T07:25:00.000+01:00

Det här inlägget kanske är helt obegripligt för vissa. För jag är säker på att inte ens soctanter är elaka med vilje utan att de helt enkelt inte förstår vad det innebär att vara deprimerad och att de definitivt inte har en aning om vad panikångest är för någonting. Varför skulle man förresten kräva det av en soctant? Jag är lite osäker vad de läser på sopis, men tre års högskoleutbildning för att sedan sitta och avgöra trasiga människoöden, det är inte så länge. Det är kanske egentligen väldigt synd om socialarbetare. Bara att tvingas sitta i ett tegelbrunt 8-våningshus i ett tråkigt förortscentrum med utsikt över en infartsparkering är ju fullständigt känslodödande (varför ligger alla socialkontor i samma typ av byggnader i samma typ av grå förortscentrum med samma typ av hopplöshetsatmosfär?).

Jag mår fortsatt kass. Jag har hamnat i ett självförakt som är så kvävande att det är omöjligt att se någon väg ut. Igår fick jag extratid hos min terapeut och hon satte sig att ringa för att hitta någon akuthjälp. Hon tyckte att det borde finnas någon slags färdig plan för människor som drattar igenom men som inte är akut suicidala och som har barn. Att det borde vara fler än jag som inte orkar vara mamma på heltid.

Vi blev hänvisade till personer som avbröt mitt i en mening och sade att det här verkligen inte var deras bord. Vi hamnade hos telefonsvarare. Sist hamnade vi på mitt socialkontor. Kvinnan vi pratade med undrade om vi kunde vänta till den tid jag har bokad med min egen handläggare nästa vecka. Det kanske är en jättelogisk och helt oskyldig fråga men jag undrar ändå hur de tänker?

Här ringer en terapeut åt sin patients räkning för att hon är så oroad för att släppa iväg patienten att hon vill se till att någon tar över, tar hand om eller åtminstonde bevakar henne. Nästa vecka är lika avlägset som nästa årtusende. Nästa vecka är evigheter. Om jag går under idag spelar inte nästa vecka någon som helst roll.

Jag vill skrika "NEJ, NEJ, NEJ!!! Jag har inte ringt hit bara för att tala om för er att jag kan vänta till min inbokade tid nästa vecka. Förstår ni inte det?!!" Och soctanten frågar "Varför då?" och det låter som att hon faktiskt ïnte förstår det på riktigt. Tretusen tankar far genom huvudet varav tvåtusenåttiofem handlar om att det är lika bra att ge upp, men A sitter och tittar på mig så jag tänker "Kom igen nu för fan, visa att du vill ha hjälp" och jag sväljer integriteten, självkänslan och värdigheten och säger att någon måste hjälpa mig med barnen för jag orkar inte och soctantens svar kommer redan innan jag hunnit till "orkar inte" för hon har väl förstås mycket att göra och är lite trött på alla trasiga människospillror som ringer och tror att de ska kunna få någon slags särbehandling.

"Ja, men det bästa är om du väntar till tiden nästa vecka, förstår du. Då har du ju din tid med din handläggare."

Ja, det är förstås så jag ska tänka. Jag ska tänka att jag VÄNTAR till NÄSTA VECKA för att få hjälp med att överleva den kommande kvällen, den kommande morgonen och framför allt den kommande helgen. Jag ska tänka att jag i alla fall har en tid NÄSTA VECKA när jag bryter ihop inför barnen. När jag ser deras ögon som blir svarta av oro och jag ändå inte förmår att trösta dem. Jag ska tänka att NÄSTA VECKA har jag ett introduktionsmöte på soc och då ska jag få träffa en ny handläggare som ska höra sig för om det finns något behov av extrastöd för mig. Som till exempel en stödfamilj. Fast jag får räkna med att det kanske tar till efter jul att hitta en sådan familj. Men det gör inget för när tvätten ligger i berg, soporna börjar stinka och det är tomt i kylskåpet och jag skriker åt barnen för att jag inte orkar då kan jag tänka att EFTER JUL då kanske vi får en kontaktfamilj och det är ju härligt.

Jag behöver hjälp NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!

Mina icke-alternativ

2007-09-12T10:58:00.000+01:00

1. Lägga in mig - omöjligt eftersom ingen kan ta barnen och meningslöst eftersom jag inte har lust att bli elchockstorterad, vilket är den stora hiten inom psykiatrin idag. Sist jag prövade inläggning mottogs jag enligt arbetstesen: "Ung, bortskämd tjej som alltid fått allt hon velat klarar inte av vuxenlivet när hon inte får stå i centrum." Så tiden där gick mest åt till att försöka få ögonkontakt med någon personal men eftersom jag skulle lära mig att jag minsann inte alltid kan få som jag vill så fick jag ingenting. Så jag fejkade att jag var frisk och de var mer än glada att bli av med mig.
2. Familjehem. Ha ha ha!!! Det har jag också prövat. För att få avlastning efter canceroperationen. Men det var bara en mesig cover-up för vad det egentligen handlade om var att lära mig att ta hand om hushåll och barn, för det var något som socialsekreteraren bestämt att jag var hemskt dålig på. Jag fråntogs all auktoritet, både över barnen och mig själv. Jag fick inte tvätta, diska eller laga mat själv. Jag fick inga nycklar till huset och när sonen grät för att jag skulle iväg på ett möte snäste bondmoran vi bodde hos "Pojkar de kråt int så luta krika!" (jo, de var från Finland och inte alls några söta mumintroll). Jag skulle alltså läras upp av en familj där samtliga vuxna barn fortfarande bodde hemma och blev servade av sin mamma och där ett helt släktkalas stannade av därför att bondmoran åkt iväg på ett snabbt ärende och ingen av de kvarvarande männen visste hur kaffebryggaren fungerade (det ordnade sig tack och lov till slut för dottern kallades in från ett annat rum).

3. Självmord och mord. Även om jag skulle vilja så går det ju inte för min man hann före.

Så jag är kvar här. Bitter och avtrubbad. Men här.

Försatt i vanmakt

2007-09-11T19:53:00.000+01:00

Det är lite svårt det där för det går ju inte riktigt att bestämma när vanmakten inträder, så att säga. Vad som känns som hopplöst för ett våldtäktsoffer behöver ju inte vara det för ett annat. Var gränsen går är något väldigt personligt.

Vanmakt är ett starkt ord. Min terapeut använde det idag. "Det är mycket allvarligt när man upplever vanmakt på det sätt som du gör nu" sade hon.

Jag har inte skrivit här på ett tag. Inte besökt några bloggar heller. Jag hänger på Andrum och försöker överleva. Jag skäms för jag känner att jag misslyckats trots år av terapi, stöttande vänner och välmenande byråkrater.

Jag skäms för att jag inte orkar och för att jag inte kan se någon väg ut. Jag skäms för att jag återigen suttit och planerat, kalkylerat, vägt in risker (för att överleva ett försök, för vem som ska hitta mig, för barnens fortsatta väl och ve). Jag skäms för alla jag sviker när jag aldrig tar mig framåt.

Loop. Loop. Loop. Mitt liv går på ständig repeat och förr eller senare hamnar jag i dödsskuggans dal och ingen käpp och stav tröstar mig. Ingen bägare rinner över. Inga gröna ängar är i sikte. Och Herren, han orkar inte vara min herde längre.

Kan man verkligen få en ny pappa?

2007-09-02T20:15:00.000+01:00

Jag har gjort säkerhetskopior av allt gammalt material i datorn. Det känns skönt att det finns där nu för det har känts obehagligt att ha min mans dagböcker och minnessaker kvar. Nu ligger allt på en extern hårddisk som jag inte behöver öppna.

Jag hittade en gammal film från när dottern är liten. Ropade på barnen och vi satt och tittade tillsammans. Dotterns ett-årsdag, dottern med vattkoppor, barnen framför "Så ska det låta" som var min mans favoritprogram på TVn.

Min son har sagt att han håller på att glömma bort pappa. Att han inte kommer ihåg honom längre. Så när jag nattade honom ikväll frågade jag om han minns nu. Han vände bort ansiktet och nickade. "Saknar du pappa?" frågade jag och sonen drog täcket över huvudet men jag såg ändå att han nickade på sättet som täcket rörde sig på. "Varför var han tvungen att dö?!" hördes det från täcket efter en stund.

"Pappa finns alltid kvar. Han kommer alltid att vara din egen pappa", försökte jag. "Men vet du, en pappa är en person som man kan vara glad med och ledsen med. Som man kan ha roligt tillsammans med och vara arg på. Som finns kvar och tycker om en oavsett om man är snäll jämt eller dum ibland. Och jag tror att din pappa vill att du ska ha en ny pappa för han förstår att du behöver det. Och jag är ju mamma, så jag kan inte vara det."

Sonen dök upp från under täcket. "Kan man verkligen få en ny pappa?" frågade han med förhoppning i rösten. Då var det min tur att vända bort huvudet. Jag ville inte att han skulle se mina tårar. Jag vill inte att han ska förstå att jag tycker synd om honom.

Idag har båda barnen varit riktiga varbölder på sittmuskeln. Vi har varit på stort släktkalas hos Passionens föräldrar i helgen. Barnen har haft jätteroligt och varken jag eller Passionen begrep oss på deras vrånghet idag. Jag vet inte om jag överpsykologiserar barnen, men kanske är det så att det är jobbigt för dem också. När de kommer andra nära, som gärna vill vara deras nya pappa, nya kusiner och nya farföräldrar. Det är kanske inte lätt för dem heller, att veta hur de ska hantera andras, men framför allt sina egnas, känslor.

Allt suger

2007-08-28T21:15:00.000+01:00

Idag ringde C. Hon är den fjärde eller femte barnvaktsaspiranten som lämnar återbud innan jag ens hunnit träffa henne. Har börjat tappa räkningen.

Idag fick jag också ett mail från min huvudlärare i shiatsu där han på ett ytterst vänligt och buddhistiskt sätt ber mig att dra åt helvete (mina ord, han skulle aldrig formulera sig så, förstås). Han, och de andra lärarna på utbildningen, har tappat lusten att ha en sådan velig och sjuk person som mig med på sina utbildningar.

Allt suger just nu. Jag har sagt åt mina tai chi elever att det inte blir någon kurs den här terminen. Jag har hoppat av min egen kampsportsträning. Mitt hus ser ut som en allvarlig naturkatastrof och jag har inte ens någon god ost i kylskåpet.

Min dotter tycker att jag är dum, min son surar och tycker att jag är orättvis, oavsett vad jag gör. Jag är trött jämt. Orolig, ledsen och desillusionerad. Och hur attraktivt är den för en Passion? Hela jag är helt enkelt ett enda stort nerköp, en energitjuv, misslyckad mamma och vedervärdig dotter.

Det är exakt 70 dagar sedan jag hade terapi sist.

Jag försöker leva. Försöker låtsas som att det här som kallas Livet också är något för mig att delta i. Men allt går i baklås hela tiden. Jag får kämpa för precis varje liten jävla milimeter som jag försöker röra mig framåt. Och när jag tror att nu, nu kanske, kommer det att bli lättare, då skiter det sig och jag ser ännu ett tåg lämna perrongen. Hatar. Allt. Nu.

Mamma - Finalen

2007-08-25T21:05:00.000+01:00

Jag läser era kommentarer och blir lite fundersam. Jag tycker inte att jag är speciellt trevlig mot min mamma. Hon kan inte säga i ord det som säkerligen gör ont i henne så istället vill hon hjälpa mig på olika sätt. Jag tycker inte att hon förtjänar att bli behandlad som dynga när hon är här. Jag trodde att ni skulle tycka att jag är elak. Det är så jag känner mig.

Hon har åkt hem nu, i alla fall. Det gör ont att se henne gå, trots att jag inte tål att hon är här. Jag tror egentligen inte att jag saknar henne, jag saknar fenomenet mamma. Jag vill inte att vi ska försonas eller helt plötsligt börja prata med varandra, men jag önskar att vi kunde umgås utan att bråka.

Men visst finns det en stor sorg i att vi två, som i grund och botten tycker om varandra, inte kan göra varandra lyckliga. Vi vet båda två att vi misslyckats med våra respektive uppdrag. Uppdrag mamma och uppdrag dotter. Kanske är det sant, det som Lilltanten skriver, att jag inte kan sluta hoppas att hon en dag ska förstå mig. Att det gör mig lika besviken varje gång jag träffar henne och ser att ingenting har förändrats.

Men det är ju jag som inte ger henne chansen längre. När Passionen berättade att han pratat med henne , fullständigt galopperade mitt blodtryck. Jag blev jätterädd. För vad då? Varför är jag rädd för att möta mamma?

More Mama

2007-08-23T19:35:00.000+01:00

Nej, jag hatar inte mamma. Sedan inlägget igår har jag gått omkring och haft enorma skuldkänslor för att jag skrev så. Man kan inte hata sin mamma, eller hur? Men man måste få vara arg på henne och eftersom jag aldrig fick tillåtelse till det pyser det ut som deceniergamla och illaluktande pruttar istället.

Bara för att jag vet att mamma är orolig för mig, för att hon tycker att jag är omogen, slarvig och en fullständig katastrof som husmor, händer precis allt sådant som aldrig brukar hända men som förstärker just den bilden. Jag glömmer mina bilnycklar på väg till bilen, sedan glömmer jag husnycklarna i bilen när jag parkerat i gararaget så att jag varken kommer tillbaka in i garaget eller huset. Jag hittar inte min plånbok. Jag minns inte min dotters fyra sista siffror när jag för femtielfte gången ringer sjukvårdsupplysningen. Jag bränner mat och glömmer att köpa hem ägg som jag lovat.

Och mamma behöver inte säga det rent ut. Det räcker med att se henne knycka på huvudet eller bara sättet som hon ändrar sin andning på för att jag ska flippa ur. Hon har mig i sin makt, trots föresatsen att hon inte längre ska få såra mig, att jag ska sluta bry mig, att jag inte längre ska kämpa för att få hennes godkännande eller kärlek.

Jag vill inte ha hennes kärlek. Om sanningen ska fram skulle det äckla mig. Jag tycker att hon luktar illa och ser ut som en apa när hon äter. Jag vill inte att hon rör vid mig. Jag vill inte att hon tittar på mig.

Så varför är hon här? Varför bjuder jag in henne? Av feghet och snålhet och ensamhet. Jag är för feg för att säga åt henne att vi inte har någonting att säga varandra. Jag är för snål för att betala någon som kan komma och hjälpa mig med barnen. För snål eller för fattig. Mamma är den enda släktingen som kan och som vill hjälpa mig. Och ibland går livet inte riktigt ihop utan hjälp.

Ett instängt vrål

2007-08-22T22:11:00.000+01:00

Mamma är på utryckning och har rest över 50 mil för att hjälpa mig med barnen. Skola och dagis har stängt för höstplanering, min barnvaktshjälp har sagt upp sig och lillflickan fått över 40 graders feber.

Med tre dagars varsel står hon och väntar på mig vid bussterminalen, dit jag anländer 10 minuter sent. Det gör inget. Vi ger varandra en stel och snabb kram och far hemåt. ”Är det bra med dig?” undrar mamma och min föresats att vara trevlig och tacksam krackelerar direkt. Jag blir provocerad av frågan utan att förstå varför och en våg av irritation och trotsiga tonårstankar väller upp. ”Skit i det du! Du har väl aldrig brytt dig om hur jag har det.” tänker jag. ”Ja. Bra.” svarar jag kort och dödar effektivt varje försök till ytterligare småprat.

Lillflickan blir sämre. Ju oroligare mamma blir desto argare känner jag mig. Det finns ingen som helst korrelation mellan vad mamma säger och de rent hatiska känslorna som jag desperat försöker stampa undan.

Jag beter mig som en bortskämd snorunge mot mamma. Lämnar henne ensam om kvällarna och sitter och surfar menlösa sidor på Internet. Växlar mellan att snäsa åt henne, stänga ute henne från varje del av mig själv och att försöka kompensera det dåliga samvetet med att uthärda en kaffe tillsammans då och då.

”Jag vill inte vara otrevlig. Jag vill kunna lägga det gamla bakom mig och vara tacksam för vad hon gör för mig nu. Varför kan jag inte det?” klagar jag en kväll när vi ligger i sängen, Passionen och jag. I nästa andetag berättar jag om ett svek när jag var liten. Hur mamma fick dra ur mig varför jag alltid var så panikslagen när jag skulle skjutsas upp till min dagmamma och hennes dotter om dagarna och jag äntligen, äntligen vågade lätta mitt lilla kycklinghjärta och berätta om slag, hårda ord och en konstant rädsla. Mamma frågade vad min dagmamma gjorde när jag blev ledsen och jag berättade att hon gav mig godis. Morgonen därpå, när magen var full av elaka monster och jag som vanligt kastade mig om mammas ben för att hindra henne från att gå, tittar hon ner på mig och sedan ler hon mot dagmamman och hennes dotter ”Men nu vet jag varför du gråter. Det är för att få godis. Det berättade du ju igår!”.

Då och där förstod jag att jag var ensammast i världen och att ingen mamma någonsin skulle hålla något försvarstal åt mig, inte skydda mig, inte hjälpa mig. Hon fick ha sina utbrott på mig senare. Att ”i den här familjen pratar vi faktiskt om allt”. För varje gång jag gav henne en ny chans kom det ett nytt svek. Började jag gråta för högt fick jag höra att hon fick migrän av det. Slutade jag inte snyfta tillräckligt snabbt var jag omöjlig och otacksam.

Jag har gett henne så många chanser att våga. Våga se. Mig. Men när jag berättat får jag ingen respons och det jag sagt tas aldrig någonsin upp igen. ”Mamma, jag har legat inlagd på psyket. Mamma, jag har försökt ta livet av mig. Mamma, barnens pappa, min man, han är död. Han hängde sig. Mamma, din man, min pappa, hade sex med mig när jag var fem. Mamma, din son, min bror, han var sadist. Han våldtog mig när jag var liten. Mamma! Mamma. Hallå!!! Mamma, för i helvete, säg nåt då mamma!”

Tystnad. Förnekelse. Förträngning. Förvanskning av historien. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att få en ursäkt eller ens en kommentar om det som hänt. Ikväll satt jag och teg mig igenom en kopp te med mamma. Jag ville öppna en dialog. Min älskade Passion försökte imorse, han sade att mamma hade sagt att hon vill det. Hon vill prata. Hon vill förstå. Jag försökte ta sats ikväll och då förstod jag.

Jag hatar henne. Jag kan inte se henne som en snäll gammal tant som gör så gott hon kan. Som vill gottgöra genom att hjälpa. Hennes svek delar mig. Jag kan inte bli hel så länge Lilla Kang sitter där i mitt hjärta och ser kvinnan på andra sidan bordet. Hon som hånlog och tog bort den sista gnuttan styrka som fanns i Lilla den där gången för 30 år sedan. I tamburen hemma hos barnvakten stod Lilla och fick sina händer bortböjda medan förnedringen brände om kinderna. Och dagmammans dotter stod och log ett självsäkert leende för hon förstod också. Att hon vunnit.

Funderar-paus

2007-08-09T22:35:00.000+01:00

Vänner, hjälpare, medsystrar och olycksbröder!

Det är mycket som snurrar i hjärnan för tillfället. Mer än jag själv klarar av att sortera och ta hand om. Jag har känt att min blogg tappat intensitet och innehåll för att jag börjat bli rädd för att skriva så att jag sårar eller missförstås.

Jag behöver tid att tänka och reda ut en del saker för mig själv, mina barn och min Passion och jag känner att det svårt att göra det i halv offentlighet.

Jag hade aldrig kunnat ana hur nära er jag skulle komma att känna mig. Ni har blivit som en del av den familj som jag saknat och längtat efter. Ni har lyssnat, vyssat och stöttat. Ni är fantastiska! Era livsöden och era bloggar berör mig och jag tänker ofta på er.

Det är mycket möjligt att jag återkommer om och när jag hittar en form för hur jag ska kunna uttrycka alla parallella spår inom mig på ett sätt som känns bra. Just nu känner jag mig bara förvirrad och frustrerad. Jag vet inte vad jag vill med någonting längre.

För att ge ett allmänt lugnande besked har jag det överlag bra. Min au pair packar och jag bokar in intervjuer med gymnasietjejer som vill extraknäcka som barnvakter. Passionen och jag förstår varandra bättre och bättre. Det känns som vi har en stark kärlek som grund för det vi bygger gemensamt även om det är mycket som behöver diskuteras.

På ett plan tänker jag att Någon ger mig chansen att ställa allt till rätta. Min förra au pairerfarenhet var ju inte direkt något att skryta över. Nu har jag ett nytt au pairprojekt som gått åt skogen, men den här gången fick jag möjlighet att göra avskedet bättre. Vi har pratat och gråtit och varit smärtsamt ärliga och jag har klarat av att stå upp för mig själv och ställa krav. Det känns bra!

Med Passionen har jag återupplevt en del av de problem som jag och min man brottades med precis innan han tog livet av sig. Jag har fått chansen att göra annorlunda och få uppelva känslan av att försonas, förlåta och gå vidare - tillsammans.

Framför allt har jag stått upp för mig själv, satt mina gränser och visat omgivningen och de som betyder mycket för mig att jag har gränser som inte längre får överträdas. Jag är också värd respekt, mina åsikter och känslor räknas lika mycket som andras.

Det får mig att tro att jag ska klara av den här hösten; mörkret, kylan, min fortsatta arbetsträning och min terapi som kommer att gå in i en intensiv period.

Vi kanske ses här igen då. Tills dess: Gud välsigne er!

Ett ruttet dygn

2007-08-05T20:45:00.000+01:00

Det började gå bra för Kang så Gud tyckte väl att det var dags att trycka ner mig lite igen. Det vore ju lite ovant också, att få ha det bra och slippa oroa sig och bara kunna få njuta av tillvaron.

Igår kväll gick jag, Passionen och sonen på bio medans au pairen skulle ta hand om dottern. Vi missförstod varandra och jag trodde att hon skulle åka direkt hem med lilltjejen, varför jag föräntade mig en sovande liten ängel när vi kom hem runt halv nio. Huset var tomt. Inga meddelanden, inga sms. Det kändes fel, fel, fel.

Jag sprang ut och letade i parker och på gångstigar, hoppade in i bilen och for tillbaka till köpcentrat där vi skiljts åt, åkte till alla bushållplatser och t-baneuppgångar längs med vägen. Inte ett spår. Kom hem och ringde polisen. En patrull kom hem och började ta upp en rapport. Klockan var över 23.

Då störtar en glad dotter in genom dörren med armarna fulla med ballonger. Jag tappar den lugna fasad jag haft och kramar dottern och gråter och gråter. Au pairen blir förtvivlad och störtar ut i natten.

Idag har hon hållt sig inlåst hela dagen och jag fick inte kontakt förrän på kvällen. Jag släpptes in i hennes rum där alla saker var nerpackade och hon förklarade att hon inte kunde stanna hos mig eftersom hon kände sig kränkt för att jag ringt polisen.

Vi pratade och jag förklarade att jag inte anklagat henne för någonting utan blivit orolig för att något hänt dem. Hon lugnade sig lite och sade att hon kan stanna uppsägningstiden ut.

Jag kände mig illa till mods. Jag sade att jag skulle känna mig hemsk om hon går omkring här i två månader och känner sig förolämpad. Då är det bättre att hon åker hem med en gång. Ingen av oss skulle må bra av att hon är kvar under sådana omständigheter.

Sedan låste hon in sig igen och jag har inte sett henne utanför hennes dörr. En annars osedvanligt rutten dag har onekligen fördubblat sig självt i värdelöshet.

Till havs

2007-08-03T21:40:00.000+01:00

Har du sett alla fina kommentarer du fått på bloggen? frågade Passionen i telefon. Nyduschad efter en lång paus ute till havs hade jag inte tänkt att gå in här ikväll. Trött och lite okoncentrerad är jag och när jag sitter ner gungar hela rummet (efter 9 dagar på en segelbåt).

Var förstås tvungen att kliva in och hjärtat blev varmt av er snällhet.

Dagarna flöt ihop därute i skärgården. Jag missade faktiskt årsdagen för att jag tog fel på dagarna, men just den 26:e mådde jag inte bra. Jag har tänkt mycket på S, på hans barndom och på våra år tillsammans. Det är, som ni så klokt skriver, möjligt att sakna honom men samtidigt känna sig lycklig över det som finns just nu.

Jag satt med den brandgula seneftermiddagssolen, i en klippskreva med det öppna havet som utsikt, där vinden lekte fram vågor, och kände tre års trötthet komma ikapp mig. Kanske var det första gången jag helt och fullt kunde slappna av efter allt som hänt. Första gången jag kände att jag och barnen var trygga nog för att jag skulle våga känna efter. Istället för att känna sorg (som jag vant mig vid är den vanliga anledningen till att jag känner mig trött) kände jag mig... tacksam.

Passionen hade tagit med sig barnen för att jag skulle få vara i fred och nu dök de upp på en klippavsats en bit bort. Barnen skuttade omkring honom, glada och obekymrade. Skratt och ivriga barnröster dansade över vattnet till min klipphäll. Jag fylldes av en sådan värme mot denne fantastiske man som kränkt av sig ungkarlskostymen och stegat rätt in i det halvkaotiska tillstånd som kallas Småbarnsfamilj, utan att tveka eller beklaga sig.

Jag har varit trött och nätterna fulla av oroliga drömmar om peddofamiljen, om barn som är i fara och hela tiden en förlamande känsla av maktlöshet som gjort att jag vaknat upp tröttare än när jag gick och lade mig. Jag har medvetet stängt ute världen, både Den Stora, Viktiga Världen och min egen privata värld av vänner och bekanta. Det har varit skönt att få tid att tänka och tillräckligt med tid för att inte tänka.

Tack för att ni funnits hos mig ändå. Jag har känt er närvaro och er omtanke.

Något händer

2007-07-25T06:12:00.000+01:00

På torsdag är det två år sedan min man ströp sig själv till döds med hjälp av ett blått spännband och en flaska rom. Jag förlorar förmågan att skriva igen, precis som året efter det hände.
D e t - t a r - e m o t.

Känner att jag inte vill vara hemma i år. Vill inte sitta ensam med tankar och minnen. Så jag och Passionen ger oss av med barnen. Försöker skapa en luftficka.

Vill att ni som läser bloggen och kände min man ska veta att jag inte glömt och att det inte beror på försummelse att jag inte sitter vid graven på torsdag. Antar att sorg ser olika ut för alla människor.

Värme till er alla

Tävlingen avgjord

2007-07-19T19:54:00.000+01:00

Vad glad jag blev över era tävlingsbidrag! Lite kommentarer:

Beyonce, Hanna, Therrorese: De där I love NY-tröjorna är definitivt mer för mig än för honom. Jag är tokkär i New York. Kanske skulle ha en tröja där det står I Love the Passion istället, wohaha!

Irene: Din idé med hårlock är underbar, men den faller på att jag inte har några lockar *fniss*. Jag spar din idé till ett annat tillfälle, den är jättebra!

Lilltanten: Ett rött band runt mig och man kan definitivt missta mig för en julgris. Passionen tycker visserligen att jag är vacker, men det vore att utmana ödet. Jag är fortfarande säker på att han är förblindad av kärlek och inte ser den bistra verkligheten när det kommer till mitt yttre.

Lisalill: Du vann! Jag var på jakt efter en fin anteckningsbok när jag slank in på Forbidden Planet på Broadway/East 13 Street, en helt absurd affär. Hittade en äkta Moleskine anteckningsbok och eftersom jag gav Passionen Bruce Chatwins The Songlines för ett tag sedan blev det den perfekta presenten. Maila mig din adress på helamig@gmail.com så får du en liten present av mig!

Ny tavling!

2007-07-16T04:51:00.000+01:00

Maste bara klargora att vi var ute och at med skolan harom kvallen, darav den konstiga blandningen mellan gourmemiddag och beklagande over att jag inte har rad att ata.

Tydligen har ryktet spritt sig pa skolan att jag har ont om kontanter efter att de sett mig sitta och hacka i mig de bedrovliga nutritions bars, sa idag har jag blivit bjuden pa allting jag atit och druckit. Sa dagens totala utgifter uppgar till de 40 kronor jag betalar for att sitta online pa YMCA.

Det ar inte bara bristen pa pengar som gor det mindre roligt an vanligt att vara har. Oavsett var jag gar eller gor tanker jag att Passionen skulle ha tyckt att det varit kul eller inte. Langtar efter honom och barnen oavbrutet.

Kom pa mig sjalv under en av lektionerna att jag stod och funderade pa vad jag ska kopa till Passionen i present. Jag har verkligen urtaskig fantasi nar det kommer till sadant. Sa nu ar det tavlingsdags for er igen. Vinnande bidrag far ett minne fran Chinatown <:-)

helfriterad krabba nagon?

2007-07-15T05:10:00.000+01:00

Jag blir modigare. Ikvall har jag atit helfriterad bebiskrabba. I alla fall sjalva kroppen. Benen gick bara inte att stoppa i munnen. Kanns som att ata en spindel. Den var god, tro det eller ej. Skalet gjorde det hela ratt krispigt och jag forsokte undvika tanken pa att jag kakade ogon och hjarna och andra mindre roliga kroppsdelar.

Fortsatte sedan min odysse med att ata bambuhjartan, duvor, lamm och biff tillsammans med utsokt kokta gronsaker. Anda sitter jag har pa nattkroken och ar jattehungrig. En sak jag lovat mig sjalv ar att aldrig mer behova leva pa maltidsersattnings snacks. Mat ar andock en kalla till gladje i livet och att ga forbi alla dessa underbara restauranter och cafeer i New York utan att ha rad att satta sig ar sa nara Guantanamotortyr man kan komma.

Nu gar min internettid ut sa jag far avsluta for den har gangen. Hoppas att ni har det bra allihopa. Saknar er!

Ett stort aepple

2007-07-12T23:44:00.000+01:00

*nonsensvarning!!!*

Nej, jag har inte oevergaatt till danska utan sitter paa ett internetcafe i New York och skriver. Landade i ett aaskovaeder igaar men idag har solen skinit och jag och min tai chi elev har lusgaatt varenda kvarter i China Town. Hon staeller tusen fraagor och jag inser dels hur mycket jag kan om den haer stan och dels hur lite jag reflekterat oever hur saker och ting aer haer.

Jag aelskar New York. Saa fort vi koerde in paa Manhatten blev jag helt lugn. Det aer som att komma hem till en god vaen. Naer jag klev in oever doerren till min tai chi skola moettes jag genast av glada Wow, it's soo good to see you! - tillrop.

Eftersom jag i stort sett har noll pengar att spendera boerjade jag med att inhandla ett stort antal maaltidsersaettningsdrinkar och nutritions bars som ska fungera som frukost och lunch. Det aer lite av en sport att haalla budgeten paa $10 per dag foer maaltider. Presenter till barn och andra naermast soerjande gick paa $4 paa "$1 Store". Fast sedan hittade jag vaersting-rean i en klaedesaffaer och koepte vackra kinesiska draekter till barnen foer $6 styck. Det aer typ 40 kronor och det gick bara inte att inte koepa dem.

Fraaga inte mig vad jag ville med det haer inlaegget.Men nu vet ni var jag aer, i alla fall...

Varför ville pappa döda sig själv?

2007-07-07T22:42:00.000+01:00

Min terapeut är bortrest. Jag vill inte tänka på Den Oändliga Historien som hela tiden ändrar sig och sina förutsättningar. Vill inte fundera på om det är jag som är galen eller min barndomsfamilj som är falsk. Vill inte tänka på min mans självmord. Tvåårsdagen är snart här. Liksom hans födelsedag.

Idag, i bilen, frågade sonen varför pappa ville döda sig själv. Inte upprört, utan sådär oskyldigt förvånat som bara en oskyldig 6,5-åring kan vara. Jag svarade att pappa var så ledsen att han inte ville leva mer och att det är synd om människor som är så sorgsna att de vill dö. "Varför var han så ledsen?" frågade sonen vidare. "Vet du, jag tror att det var så att hans mamma var så hemskt elak mot honom när han var liten, att han aldrig fick chansen att må bra. Hon förstörde så mycket för honom att han inte orkade bli vuxen."

Kan man skylla ett självmord på någon annan? Eller är det bara min egen bitterhet mot att hans mamma var en pedofil? Är det ett sätt att slå ifrån mig min mans anklagelser i brevet som han lämnade efter sig? Vad tjänar det till att ta skulden på sig? Det skulle inte föra något konstruktivt med sig alls. Jag kan inte ta hand om, och älska hans barn, om jag samtidigt tar på mig skulden för hans död.

Ibland ilar en tanke av ilska genom kroppen. Kanske skulle jag må bra av att vara mer arg på honom. Han svek sina barn. Han svek mig också.

Passionen frågade försiktigt om jag skulle byta efternamn om vi gifte oss. Jag frågade försiktigt om han skulle kunna tänka sig att adoptera mina barn om vi gifter oss. En ny pappa som älskar dem och som stannar kvar. Som kan ge dem det som deras biologiska pappa förvägrade dem. Jag vet att han älskade dem. Likväl gjorde han dem illa. Man får inte göra så. Är jag hemsk som tänker så?

Nästa steg

2007-07-04T21:40:00.000+01:00

Jag är helt slut. Trött i kroppen, seg i skallen och med ett tålamod som helt flyttat ut, känns det som. Jag blir sarkastisk när jag förlorar tålamodet, vilket är ett av de drag som jag tycker allra sämst om hos mig själv. Speciellt som det i stort sett enbart går ut över barnen. Jag är verkligen inte den supermorsa som en del av er tycks tro.

Man borde ju bli pigg av att vara kär och att sommarnätterna är ljusa, men jag skulle kunna däcka vid åtta, om jag bara hade chansen. Jag inser mer och mer att au pairproblemet till största delen beror på mig och mina svårigheter att vara tydlig och bestämd. Det arbetsschema som jag och den nya au pairen gjort upp följs inte och jag är för mesig för att säga ifrån, så istället stressas jag av att huset är kaos och smuts och försöker att göra allt själv.

Det är fel på huset. Det saknar i stort sett helt förvaringsutrymmen, garderober och möblerbara väggar. De flesta rummen vetter åt en mörk norrsida och det bara går inte att få det mysigt. Följden blir att jag övermöblerar med bokhyllor och byråer, för att få plats med alla saker, som ändå har en irriterande förmåga att samlas i skräpiga högar överallt.

Så. Passionen och jag letar hus. Ingen av oss trivs i huset och hans lilla myskvart inne på trendiga adressen är för liten. Men att börja prata om att flytta ihop sätter relationen på nya prov. Allt ställs på sin spets igen och måste diskuteras igenom. Intressen och behov ska jämkas samman, synen på livet, relationen och barnuppfostran synkas. Ekonomi, jämlikhet och rättvisa dyker upp med panikångestord som samboavtal, livförsäkringar och bunden eller obunden ränta.

Jag tror att allt det där gör mig trött. Jag kommer liksom aldrig till ro. Nu är jag på väg igen och vet inte riktigt vart. Jag inbillar mig att det stressar. Å andra sidan känns min relation med Mr Passion otroligt stark. Jag kan drabbas av intensiva lyckorus över det vi har skapat och skapar mellan oss.

Pratdueller

2007-06-29T20:21:00.000+01:00

Vi pratar och pratar och pratar. Jag vet inte riktigt hur man gör. Har aldrig vågat berätta om hur jag tänker och känner. Alltid sparat en del för mig själv, rädd för att såra, bli lämnad eller utlämnad. Jag tror att jag tar hänsyn men istället blir Passionen orolig och tror att jag har hemligheter för mig. Han frågar och jag känner mig ifrågasatt.

Vi pratar och pratar och pratar. Äntligen börjar vi förstå varandra bättre. Han förstår att det är svårt för mig att ta upp vissa saker, jag förstår att han inte ifrågasätter mig eller vår relation och behöver inte reagera med att slå ifrån mig.

Det är inte lätt för någon av oss, förstås. Jag har mitt bagage som skapar oro, både för honom och mig. Han kommer från livet som singel rakt in i dagislämning och vaknätter. Omställningen är enorm.

Han är med och nattar barnen nu och jag tycker att det är underbart! Just det har något slags symbolvärde för mig, tror jag. Att han vill och känner att barnen är en del av hans tillvaro också. Att de är "hans ungar".

Jag tror att det är sådana saker som skapar en familj, trygghet och förtroende. Barnen får en alldeles egen vardagsrelation med honom.

Bilnytt

2007-06-25T20:11:00.000+01:00

Det sägs att tjejer har lättare att klara sig genom bilbesiktningen än män. Hur det nu är med den saken så behövde jag allt stöd som går att uppbringa inför ombesiktningen. Uppklädd i blus och matchande byxor åkte jag dit i morse. Fick komma in nästan omgående och hann inte ens påbörja gratiskaffet innan det var över.

Jag hade tur, för igår började instrumentpanelen blinka igen och gnälla över att bromsljuset inte fungerar (vilket det gör, så bilen bara surar). Varningen går på efter någon minut, men besiktningsmannen satte sig bara i bilen, kollade att inga varningslampor lös och stängde av motorn igen.

Förutom den enorma lyckan över att slippa körförbud (vilket skulle ha inträtt imorgon) var det riktigt kul att klä upp sig lite. Märker att jag saknar det där livet ibland. Mer och mer, faktiskt. Det kan vara skönt att se ut som en välanpassad kvinna ibland.

Två år

2007-06-23T19:06:00.000+01:00

Midsommar 2005: Jag sitter med en kniv i köket. Det enda som hindrar mig från att använda den är att jag inte vet om det är samma kniv som peddobrorsan gav mig i julklapp eller inte. Jag bryr mig inte om att jag är beredd att lämna man och barn åt sitt öde. Det viktigaste är att kniven inte får vara hans för det skulle innebära alltför mycket symbolik.

Blodet har redan stelnat i ådrorna och organen börjat kallna. Det känns bokstavligen som jag redan är död. Jag har sms:at ett farväl och förlåt till min terapeut. Sagt att jag inte orkar med fler minnen. Hon ringer mig. Beodrar mig att ta en taxi till familjen dit mannen och barnen begett sig, intet ont anande. Jag gör det. För hennes skull.

Midsommar 2007: Jag sitter på en båt med min älskade Passion och mina tre närmsta vänner. De som gått med mig genom helvetesåren och motiverat mig att fortsätta. Barnen sover i förpiken. Vi dricker upp nyårschampagnen (då hade jag lunginflammation och låg på KS akut) och jag är fnittrig och bubblig. Jag tänker att jag älskar den här stunden. Sommarnatten, vännerna, barnen och min älskade.

Det har varit mycket känslor den här midsommaren. Minnen från barndomen, från tiden med S och det som blev efteråt. Jag kan inte titta mig mätt på Passionen och tänker att han är världens vackraste man. Jag läser i Amelia om långa förhållanden och gråter utan att förstå varför.

Två år. Det är löjligt. Hur kan livet svänga så fort?

Knasdag

2007-06-21T22:20:00.000+01:00

Det var ganska länge sedan sist men kanske inte helt oväntat att den kom just ikväll. Det har varit en högintensiv dag och det blev alldeles för sent för barnen. Alla var uppskruvade, trötta, irriterade och lättstötta. Jag fick dem inte i säng förrän halv tio.

Sonen ligger och spelar pajas i sängen medan jag försöker sjunga hans godnattvisa. Av någon anledning börjar han spasma på skoj. Hans underliv och ben blir stela och och gnuggar mot mitt ben. Jag reagerar som jag alltid gör när någon framkallar en flashback och kastar bort hans ben med ett ryck. Illamåendet slår över mig som en häftig våg. Jag kopplar snabbt bort mina känslor och döljer dem bakom en opassande irritation. Han blir ledsen för att jag låter kall och avvisande på rösten och jag förmår inte att be om ursäkt. Inte just då. Inte mitt uppe i kampen för låsa in ångesten som bultar någonstans i min avstängda kropp.

Dottern börjar också gråta. Jag känner att jag avskyr dem. Att de är egoistiska och elaka som inte ser att jag är jättetrött och ledsen och att jag känt mig misslyckad och frustrerad hela dagen. Jag vill säga något elakt till dem och säger med kall röst "Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv låta er lägga er så här sent! Det blir ju bara knas av allting! jag är trött, ni är trötta och jag orkar inte mer ikväll. Nu får ni sova!". Jag går ut. Barnen är ledsna och jag förmår mig inte att trösta dem.

Jag kommer att ångra mig hela natten. Försöka slå tillbaka det minne som vill fram efter det som hände ikväll. Vill inte minnas. Vill inte veta. Vill rusa in på barnens rum, ruska dem ur sömnen och sitta och trösta och säga förlåt och att jag var dum som sade sådär. Att det inte är deras fel att de kom i säng så sent, det är ju mitt ansvar. Att jag är ledsen för att det blev så knasigt.

Vill att de kramar mig. Vill att de klappar min kind och skrattar. Vill att de tar hand om den lilla flickan inom mig som är så ledsen och trött och rädd. Hon grät idag för att hon är så korkad så att hon inte ens kan sätta ihop en vattenslang. Sedan grät hon för att Passionen ringde och var snäll fast hon inte alls förtjänade det.

Men det är ju inte barnen som ska ta hand om mig. Det är jag som är mamma. Det är jag som ska ta hand om dem. Det är bara så svårt ibland. När allting blir jobbigt och kroppen börjar värka och minnena trycka på.

Är jag med i Dolda kameran?

2007-06-20T17:59:00.000+01:00

Passionen tycker att vi ska ringa innan vi åker med bilen till verkstaden. Klockan är strax före sju på morgonen och jag känner mig seg och vresig. Verkstads-Achmed kan inte ta emot bilen för han har inte hämtat den del som är trasig på märkesverkstaden. Passionen påpekar att vi hade avtalat tid och att det där borde ha gjorts igår, eftersom vi blev lovade att han skulle sätta igång med bilen "det första som hände" på morgonen. Det divideras hit och dit och sedan får vi tid efter nio.

Vi åker dit, lämnar bilen och får höra att den går att hämta runt 11. Achmed ska ringa. Passionen tycker att jag ska hålla mig hemma så att jag kan hämta upp bilen och jag skrattar ett tomt, bittert skratt och säger att jag verkligen inte har lust att slösa bort hela dagen på att passa en tid som ändå inte kommer att gälla. Passionen tycker att jag är negativ.

Det kommer inget samtal om att bilen är klar. Passionen ringer igen klockan 12 och oj, vad det verkar strula. Men halv två är bilen klar. Garanterat. Han ringer då.

Klockan 15.30 ringer Passionen igen. Då är bilen klar. Det är ju bra. Tur att vi ringde, så att vi fick reda på det! Iväg genom Stockholms rusningstrafik och till verkstan innan stängning. Passionen passar på att byta ut några trasiga lampor medan jag betalar ytterligare 5000 jätteroliga kronor på min bil. När jag vrider om tändningen vill den ha mer kylartvätska. Vi får fylla på gratis.

Jag hinner ungefär 800 meter, kanske till och med 850 meter, innan bilen tvärdör. Mitt i en uppförsbacke. Bilen bakom gör en elegant men sur omkörning när hon märker att jag inte får igång motorn igen. Med lite övertalning, rätt mycket hot om skrotning och en hel del omogna skällsord tvingar jag hem bilen till garaget.

Jag lämnar den olåst.

Hack

2007-06-19T19:17:00.000+01:00

Host, hack, snörvel. Så var man sjuk igen. Skulle ha hjälpt till att skicka iväg tidningen och slets av världens samvetskval men Passionen sade vänligt men bestämt åt mig att stanna hemma och vila.

Hade dock ställt klockan på 06.00 för att ta bilen till Verkstaden från H**vetet och en gång för alla få den fixad. Visserligen hade de lyckats komma åt bränslemätaren vid senaste tillfället, men det går ju faktiskt att köra med hjälp av mätarställnigen.

Det känns som jag hoppat bungyjump mot betong och käkat plexiglas när jag vaknar. Funderar en kort stund på att strunta i bilen. Vad gör väl lite körförbud? Men sedan skärper jag till mig och åker iväg till. Verkstads-Achmed är full av oförstående förvåning när jag kommer in. Nej, nej, det går absolut inte att fixa min bil idag. Kom tillbaka i slutet av nästa vecka. Jag påpekar att vi hade avtalat en tid och han blir ledsen och säger att han har 16 bilar och är själv hela dagen. Jag kontrar med att jag också är ledsen för jag är ensamstående tvåbarnsmamma som behöver min bil och den ska på ombesiktning på torsdag och jag är några dagar från körförbud.

Jag får komma imorgon. Lika tidigt. Fast de andra felen (farthållaren och bränslemätaren) har han definitivt inte tid med. De får vi ta nästa vecka. Ring mäj sen! Förresten kan det omöjligt vara hans fel. Förstås. Herregud! Vad är det för orimliga slutsatser jag drar egentligen? Bara för att de slutar fungera på hans verkstad är det väl ignenting som säger att det är hans fel?

Åkte hem och lade mig. Feberdrömde, gick upp, hämtade ungarna och lät dem titta på film på datorn och somnade om.

Over and out.

Supermamman slår till!

2007-06-18T20:00:00.000+01:00

Sonen kom inrusande genom ytterdörren störtgråtandes. Några dummisar hade spärrat vägen för honom på väg hem från bästisen och hotat att slå honom om han inte berättade hur gammal han var.

Jag blev tvärarg och slängde på mig skorna, tog tag i sonen och sade att vi skulle leta upp dummisarna så att jag kunde säga dem några sanningens ord. Kände mig stark och bra och vuxen. Men ju fler steg vi tog, desto mer osäker blev jag. Tänk om de bara skrattade åt mig? Tänk om de försökte slå mig? Tänk om de käftade emot? Tänk om jag blev liten och rädd och ynklig och inte fick säga ifrån?

Sonen pekade ut två taniga killar i hans egen ålder. Jag stegade fram och bestämde mig för att inte be om ursäkt eller förminska det som hänt (vilket jag gjort tidigare gånger, för att det känts förbjudet att bli arg). "Är det ni som varit dumma mot min kille?" undrade jag och två par rädda ögon blinkade skamset tillbaka. Det här gick ju alldeles utmärkt! "Så får man inte göra. Han kom hem och var jätteledsen och sade att ni hade sagt att ni skulle slå honom." Mer rädda ögonkast och "Nä, förlåt". Jag vände mig mot sonen och frågade om det var något annat han ville ha sagt men han var nöjd. Så jag avslutade med att säga något typiskt morsigt som att det är bättre att vara kompisar och det vore bra om de kunde bli sams nu. Vilket ingen hade lust med, förstås, så jag lämnade det därhän och marscherade tillbaka med skuttig son bredvid mig.

Okej. Två små skitungar. Inte mycket att triumfera över, kanske. Men om man brukar bli fem år och väldigt rädd var det här ett jättekliv framåt. Supermamman Strikes Back!

Mer svärmorsdrömmar

2007-06-17T21:40:00.000+01:00

Jag har haft fullständig magkatarrångest över att träffa Passionens föräldrar. Har varit helt säker på att det bara kunde sluta med total katastrof. "Hej, det här är min dysfunktionella, långtidssjukskrivna icke-vita flickvän, med två små barn". Det går ju bara inte. Och även om det möjligen skulle fungera att ta sig över själva presentationschocken skulle varje ny fråga bara leda raka vägen till svärmorshelvetet.

Vet inte riktigt vad Passionen hade sagt till dem, men de ställde inte en enda fråga. Inte så att de var ointresserade eller att vi satt under pinsam tystnad på något sätt. Jag pratade lite (ofarliga) minnen och de pratade lite minnen och det kändes inte alls som ett korsförhör, en uppvisning eller annat läbbigt.

Barnen var exemplariska. Sonen var genuint entusiastisk över båt och båtliv, som verkade vara föräldrarnas stora intresse, dottern satt och skrattade åt precis allting som sades så att alla kände sig jättepopulära och kvicka.

Passionen ringer sina föräldrar flera gånger i veckan och småpratar och jag förundras och lite avundas. Vill ju innerst inne tillhöra ett sammanhang, en släkt. En familj där man får vara med och dela något bortom vänskapsbanden.

Släktkänning?

2007-06-16T07:15:00.000+01:00

Träffade Passionens föräldrar för första gången igår. Det gick bra. Jag hade barnen att koncentrera mig på och de tog så mycket utrymme att det inte blev en enda personlig fråga till mig. Sådant gillar jag!

Är på väg över helgen, så det kommer att bli tomt här. Ha en bra helg!

Värme från Kangalou!

Maya Angelou

2007-06-15T20:56:00.000+01:00

History, despite its wrenching pain, cannot be unlived, however, if faced with courage, need not be lived again.
Maya Angelou (överlevare och författare)

Målet är ingenting

2007-06-14T23:00:00.000+01:00

Har haft bilen på tillfälligt besök och ägnar därför all tid till att se till att göra så många ärenden jag bara kan, eftersom det absolut inte går att lita på att bilen kommer att vilja starta nästa gång jag vrider om startnyckeln.

Helt slut är jag. Lär mig aldrig att ta det lugnt. Allt ska gå fort och effektivt. Vilket förstås inte alls går när man har en 6,5-åring och 3-åring med sig, som vill ha glass, måste kissa, somnar i bilen mellan Överskottsbolaget och Mekonomen, vill leka med sopor på parkeringsplatsen på Willys eller helt enkelt inte alls har lust att stressa och göra det mamma vill.

"Målet är ingenting, vägen är all-la-la-la-la-la-lallt" som Robban Broberg sjunger. Man borde göra sin dag till en upplevelse, inte bara en räcka med måsten.

Förutom alla besöken ovan, lyckades jag klämma in en skolavslutning, besök på naturhistoriska riksmuseet och Cosmonova, en näringsriktig lunch och vällagad middag till barnen och en låååååång saga vid nattningen som en dåligt-samvetes-kompensation.

Ni undrar kanske hur jag är funtad? Jag med... Men jag tänkte att sonens första skolavslutning ju måste firas och därför fick han välja vad vi skulle göra efter tårtkalaset i klassrummet och då blev det museum. Men samtidigt ville jag få några ärenden gjorda som legat och skvalpat i väntan på bilen, så jag gjorde en snitslad bana på Eniro för hur jag effektivast skulle ta mig från a till b till c. Och sedan kändes det viktigt att göra iordning bra, näringsrika men populära maträtter till lunch och middag, och införskaffa lite myspys före nattningen och...

Skulle ha lagt mig tidigt om det inte var så att jag och den nya au pairen är precis lika översociala och pratsamma så vi har suttit och pratat tills nu. Behöver jag säga att jag är trött?

Jag vill förlåta mig själv

2007-06-13T23:37:00.000+01:00

Från Toppis blogg:

Det jag berättar är hämtat ur den verklighet som skapat min sanning. Jag tror inte på förlåtelsen kraft. Inte på det sättet som avser att jag ska förlåta dem som gjort mig illa. Jag kan möjligtvis skaffa mig och anse mig ha en liten smula förståelse, men jag kommer aldrig att acceptera deras gärningar. Jag kommer aldrig acceptera det faktum att det finns vuxna människor som begår övergrepp mot barn. Jag kommer aldrig gå med på att låta de monster, som pedofiler och våldsverkare är, lägga sin hand på små kroppar som inte kan försvara sig. Jag kommer aldrig att tolerera att skulden läggs på barn som får den svarta skammen att bära resten av sina liv. Jag kommer aldrig mer tystas ner av pedofiler och annat pack. Jag kommer aldrig ge upp min strävan mot en stund då jag kan älska mig själv. Det är min kamp, mot frihet och lycka. Jag tänker förlåta mig själv.

--

Så skönt att någon vågar stå för den här åsikten! Jag, som tillbringat en massa år inom olika religiösa kretsar och sedan inom lite new agiga kretsar och sedan inom välvilliga myndigheters kretsar (eller HA, aldrig inom deras kretsar, men som deras fall. Man är ett fall, inte en person). Förlåtelse. Det är grejen. Att förlåta är det enda rätta om man vill komma vidare.

Bullshit, säger jag!De vet inte vad de pratar om! Jag behöver förstå för att komma vidare, inte förlåta. Kan jag förstå kan jag också frigöra min egen frustration, mina skuld- och skamkänslor, själväcklet och självhatet. Jag kan låta minnena släppa taget om mig och bli fri. De behöver inte lägre tynga mig och stjäla energi.

Att förlåta har någon slags inbyggd arrogans i sig. "Jag förlåter dig!", som om man automatiskt tycker sig ha rätt att sätta sig till doms över någon annan. Jag har inget behov av att känna mig överlägsen. Det är inte det som är det viktiga.

Jag vill komma vidare, det är där mitt fokus ligger. Jag vill veta och förstå för att kunna släppa taget.

"Jag vill förlåta mig själv" skriver Toppis och orden bränner inom mig. Inte nog med att de stal rätten till min kropp från mig. De stal min känsla av vad som är jag, var mina gränser och mitt ansvar går. De släpade över sin smutsiga skam till mig och kastade av det på mina tunna flickaxlar. Den hårdaste domaren har alltid varit jag själv. De fick mig att tro att ansvaret för det som skedde var mitt.

För allt som hänt mig; min barndom, min mans självmord, för mina tillkortakommanden som förälder - jag vill förlåta mig själv...

Hoppas att mina underbara stunder i livet har gett mig tillräckligt med styrka för att mota bort all skit som vill in!!

2007-06-12T21:52:00.000+01:00

Jag är tacksam för att jag får gästblogga här, och här komer mitt inlägg.

Jag funderar på vart livet för mig.
Hur mycket påverkar jag och hur mycket är förutbestämt?
Mitt liv tar så underliga svängningar på grund av beslut som jag tar i ögonblicket så jag tror inte att allt kan vara förutbestämt!
Samtidigt tror jag ju att det finns en Gud däruppe.
Han vet ju vad jag kommer göra, eller?

Det jag vet säkert är att jag älskar mitt liv och min familj. Jag vet också att jag har jobb som jag trivs med och inte känner någon ångest för att gå till.

Sedan har jag sjukdomar nog för att räcka livet ut. Men det gör inte att jag njuter mindre av mitt liv. Snarare tvärtom, jag värderar de stunder jag mår riktigt bra så mycket högre.

Skall det vara nödvändigt att drabbas hårt för att inse att livet faktiskt är värt att hålla fast vid?
Mina idiotiska saker som jag gjort som jag inte tänker räkna upp här räcker också till för hela mitt liv. Jag tror nog att jag kommer göra fler men jag låter mig njuta av det liv som jag lever nu och vill sedan helvetet göra sig påmint igen så får det göra det då!

Jag hoppas att mina underbara stunder i livet har gett mig tillräckligt med styrka för att mota bort all skit som vill in!
/Nicklas

Trögt

2007-06-12T09:51:00.000+01:00

Det har förmodligen märkts att jag varit lite oinspirerad den senaste tiden. Jag har varit dålig på att tacka för era kommentarer på sistonde, och att besöka era bloggar. Har svårt att skriva och märker att jag vill censurera mig själv till att skriva om ointressant nonsens. Det är inte helt okomplicerat att ha en Passion som läser ens inlägg och som blir orolig eller ledsen över det man skriver.

Det pågår parallella känslolinjer i mig. På Passionslinjen är allt väldigt bra men på övergreppsfronten osäkert och läskigt. Det är säkert svårt att förstå att jag kan känna mig glad och förnöjd å ena sidan men samtidigt rädd och ifrågasättande å den andra.

Jag skriver som terapi och eftersom det är mer angeläget att försöka förstå det som inte känns bra än det som flyter på och är härligt, kan man ju få uppfattningen att mitt liv är ett enda stort gnäll-trauma. Samtidigt har jag förstått att det kan finnas ett värde som ligger utanför mig själv att beskriva konsekvenser av övergrepp och annat otrevligt.

Ni som läser min blogg hjälper mig att förstå, att känna mindre självförakt och att våga. Det har blivit viktigt att läsa era kommentarer och känna att jag inte är så ensam och omöjlig att älska. Att ni förstår mig, trots att ni inte alla delar min bakgrund.

Tack, för att ni orkar hänga kvar här! Ni inspirerar mig!

Värme (ja, jag älskar värme!)

Ett nytt perspektiv

2007-06-10T16:48:00.001+01:00

Ibland glömmer jag bort hur långt jag ändå har kommit. Från 2005 och 2006, då mitt liv var fullständigt absurt. Jag vet inte hur jag lyckades krångla mig igenom den tiden.

Först kom flashbacksen och slog undan fötterna på mig. Vrålångest, skräckbilder som for framför ögonen, kroppsminnen som jag trodde skulle döda mig. Sedan bråket med S och självmordet och all den självförbråelse och skuld som följde med det. Min son reagerade med att bli extremt utåtagerande, vilket på sätt och vis var skönt, för det kändes som en sund reaktion, men väldigt jobbigt, eftersom det var jag som var måltavlan. Det tog många månader av bråk, gråt, litenhet, sturskhet, extrem separationsångest omväxlat med bortötande innan vi hittade tryggheten i varandra och till livet igen. Det var ett helvete men å andra sidan har vi en helt unik och tajt relation nu.

S lämnade mig mitt i en husrenovering med uppbrutna golv. Vi kunde inte bo där på tre månader utan flyttade runt bland snälla vänner. Ett par dagar här, en vecka där. I tre månader. Med två små barn och en hund. Sedan fick jag cancer och komplikationer efter operationen. Vi hamnade på familjehem och socialen ifrågasatte min lämplighet som mamma. Jag blev misshandlad av min stalker. Vi flyttade. Min son fick inga nya kompisar. Jag fick hit en au pair som satt och chattade med sina kompisar 10 timmar om dagen och stal från mig.

Och idag. Vi bor i ett nytt radhus, min son har en bästis, jag har en ny au pair. Framför allt har jag en ny man. En varm, snäll, omtänksam Passion som vill mig och barnen väl. Jag jobbar på. Jag klarar mig.

Ibland måste man få lite perspektiv på sitt liv. Jag har en ovana att bara se till allt som jag inte klarat av, det som jag misslyckats med, istället för att se det jag och barnen åstadkommit.

2 mars, 2006

2007-06-10T16:41:00.000+01:00

2 mars, 2006

--Brev till Dig--

Jag har alltid varit full av ord. De har skapats inom mig och lätt som en uppåtstigande ånga flutit ut på pappret. Nu sitter jag här och kämpar med varje stavelse. Ord och känslor virvlar ostyrsligt runt i huvudet. Jag har mist förmågan att skriva. Den försvann med dig, S, efter vårt bråk, den där sommarkvällen, då jag bad dig dra åt helvete.

Jag har aldrig skrikit så åt någon. Jag är inte speciellt långsint. Men just det här bråket, som handlade om det jag skrivit, höll på i tre dagar. Jag fick aldrig chansen att krama om dig, le urskuldrande och säga att jag varit fånig. Fick aldrig möjlighet att forma orden förlåt så att du kunde höra dem.

Polsen kom och medan den manliga polisen gav sig ut med sökhundar för att leta efter dig satt den kvinliga polisen kvar. Hon småpratade med mig och sade att det var vanligt att folk blev så arga att de bara gick sin väg. Kanske satt han någonstans nu och tänkte på att åka hem. Jag frös. Stjärnorna lyste och skogen låg mörk. Jag visste att du inte skulle komma hem igen.

Strålkastarna från tre polisbilar. I slow motion ser jag polismannen öppna bildörren, ta stöd och säga ”Jag får beklaga…”. Jag tänker att jag fryser. De undrar om det är något de kan göra och allt jag kan tänka på är att flaggan måste hissas på halv stång och jag vet inte hur man gör.

Kaos. Skapas ordning ur kaos eller enbart ännu mer kaos? Jag sitter i vårt gemensamma drömhus, som vi köpte fulla av förväntningar. Det är nyrenoverat. Vi hade blivit grundlurade och köpt ett riktigt ruckel. Nu är golven omisolerade, möglet sanerat, badrummen tätade. Ny färg på väggarna. Allt är nytt. Men minnena är gamla. De dyker upp runt varje hörn och deras vassa kanter skär in i huden, i hjärtat och i själen. Det gör ont att minnas. Det är obarmhärtigt. Dina ögon den sista eftermiddagen; mörka av självförakt, men även av hat mot mig. Din sista gest då du kom upp med mitt favoritte och ställde utanför min stängda dörr. Alla varför för att jag inte nöjde mig med att bara ropa efter dig. Jag skulle ha sprungit ut och försökt hålla dig tillbaka. Men jag visste inte. Visste inte att du sprang ner för trapporna för att dö.

Jag kämpar mot smärtan av vetskapen vad jag gjorde mot dig, av motstridiga känslor av ilska och förtvivlan. Du lämande mig ensam med ett fallfärdigt hus, två små barn och en hund. Varför? Du älskade ju oss. Vi var ditt allt. Det sade du om och om igen.

Jag hör ett hjärta slå i bröstet och förstår att det är mitt. Men orken och viljan finns inte mer. Jag är trött. Vill lägga mig ner och sova, sova, sova. Men jag kan inte. Jag får inte. Det finns inga alternativ för mig. Bara vägen upp och ut.

Sommarens i-landsproblem

2007-06-09T17:41:00.000+01:00

Är det bara jag eller är det ganska varmt ute? Har använt dagarna til att visa au pairen Stockholm och i sådant här väder är den här stan ganska oslagbar. Vi tog en sightsingbåttur idag och såg folk plaska omkring överallt och guiden var tokstolt över stans rena vatten.

Har varit irriterad över att bilen aldrig blir klar men det slog mig att den är alldeles för varm att köra omkring i ändå. Förra sommaren kunde vi bara åka antingen svintidigt om mornarna eller på kvällen. Regnväder funkade också, men så fort solen tittade fram blev det sjutusentrehundraåttionio grader varmt och barnen tävlade om vem som blev mest illamående av värmen medans huvudet sprängde och dunkade på mig. Jovars! Sommarens i-landsproblem!

Skugga

2007-06-08T20:08:00.000+01:00

Var på Skansen mesta delen av dagen idag. Varmt och skönt var det och jag satt i skuggan och käkade jordgubbar, körsbär, nektariner och banan tills magen stod åt alla håll medans barnen jagade omkring bland sälar och kanadagäss.

Har gjort en mental time out på hela psykgrejen. Orkar inte bestämma något, orkar inte tänka på hur jag ska lösa det.

Nu håller Passionen på att pina mig för att komma till matbordet. Bäst man lyder (inte så pjåkigt att få mat serverad)!

I hate landstinget

2007-06-07T16:49:00.000+01:00

Kallelse till psykiatriska mottagningen. "Är det du som ska träffa AK?" frågade kvinnan som kom ut i väntrummet och jag förstod inte vem hon var (det visade sig att det var hon som var AK, men att hon pratade om sig själv i tredje person. Mycket intressant ur ett psykologiskt pespektiv...).

Hon inledde med att säga att jag inte får min terapeut betald av landstinget och jag ville bara ge upp. Blev gråtfärdig. Orkar inte börja om, orkar inte leta runt sju år till för att hitta en terpeut som förstår mig. AK frågade mig om mitt liv och jag begrep inte vad hon ville. Varför skulle jag berätta något för henne? Vad skulle hon göra med den informationen? Jag är aptrött på att dra min historia och se hur de sjunker ihop i stolen och bara tycker mer och mer synd om mig.

Jag tror att jag har någon tycka-synd-om-utstrålning och jag av skyr det. Hon satt och stirrade på mig och jag fick uppfattningen om att hon var osäker på vad hon skulle säga, men om hon sade något blev det bara dumt. "Å, vad jobbigt du har det, det verkar som att ditt liv är en stor kamp för att orka med!" och andra uppmuntrande kommentarer och jag tänkte att tanten förmodligen skulle få hjärtstillestånd om jag berättade hur det verkligen är.

Så här är det. Jag är inte ett dugg tacksam över att AK tycker synd om mig och vill hjälpa mig genom att erbjuda mig sina terapeutiska tjänster. Jag är högst troligen ett själviskt, elakt och bortskämt barn av folkhemmet. Jag fortsätter dock att hävda att livet som myndighetsberoende är förnedrande och kränkande. Det jag känner och tycker spelar ingen roll, jag har bara att finna mig i att följa de anvisningar som föreskrivs mig. Regler som är skrivna för någon slags genomsnittssocialfall eller typ-psykiskt störd där tumregeln verkar vara att man är obildad, slarvig och lat.

jag. Är. Trött.

Brrrrrum!

2007-06-06T22:10:00.000+01:00

Jag fick låna en bil idag, för att göra det lite lättare att hämta hem den nya au pairen från flygplatsen. Eftersom min bil varit mer eller mindre samarbetsovillig sedan före Påsk ligger ett tiotal projekt på is och idag fick Kang för sig att hon skulle realisera ett gäng av dem - innan jag hämtade på flyget. Herregud! Det var ju inte förrän klockan 14!

Ett antal avslitna häsenor senare hade jag kört racing inne på Ikea (söldrösar får hålla till höger, annars får de skylla sig själva att de blir amputerade av min vagn). Barnen lekte i bollhavet och jag hade exakt en timme p å mig att plocka på mig grejer, betala och lasta av i bilen. Det gick bra ända tills jag kom till parkeringen och det slog mig att jag inte hade en aning om vad det var för bil jag lånat och än mindre var jag ställt den...

Lyckades storhandla, dirigera han-som-ska-fixa-min-trädgård, prata med grannarna om bullerstörningar på nationaldagen (han gick omkring med värsta röjarutrustningen, men de var inte alls upprörda trots att det yrde vedflisor i deras våfflor) innan vi gasade iväg till flygplatsen. Au pairen log och försäkrade oss om att hon bara väntat max tio minuter...

Hon var trött efter tre miljarder restimmar, förstås. Jag hade varit orolig för hur barnen skulle reagera, med tanke på det mindre lyckade förstaförsöket, men de var väldigt glada och pratsamma och sociala och visade sig från sina allra mest charmiga sidor.

Trött nu. Var uppe fyra i morse och hängde tvätt...

Högt och lågt

2007-06-05T14:08:00.000+01:00

Känner mig lite stolt nu. Nervös, pirrig och lite uppspelt. Mitt första alldeles egenihopsnickrade tidningsnummer är ivägskickat till tryckeriet. Lyckades sätta deadline, trots allt strul med hemvändande au pairer, trasig bil, farofyllda färder för barnen och knockout-ont i magen. Det finns lite krut kvar i mig ändå!

Annars var väl inte uppladdningen optimal idag. Började med tandläkarbesök med barnen och fortsatte med terapi. Vi pratade om falska minnen och om min bror. Jag tvivlar ibland på att det har hänt. Det är så absurt att bebo en planet där alla säger att min pappa och min bror är snälla och ingenting hemskt någonsin har hänt. Det kanske är så att det är jag som är knäpp. Vi körde amerikansk advoktautfrågning idag.

Jag: Det kanske aldrig har hänt!
A: Känner du igen ditt beteende hos andra överlevare?
Jag: Jo, men de har så tydliga minnen. Jag kan inte vara lika säker.
A: Så varför är du vettskrämd för din bror?
Jag: För att jag kanske skäms så, att jag ljuger om honom?
A: Hur vill du förklara flashbacksen, då?
Jag: Det kanske bara är jag som är pervers?!
A: Men varför skulle du i så fall vara livrädd för din bror?

A tyckte att jag skulle sluta vara så hård mot mig för att jag skickade iväg barnen. Hon sade att eftersom jag är dissociativ har jag inte alltid tillgång till all information för att fatta bra beslut. Och eftersom en stor del av mig går omkring och tvivlar på att det över huvudtaget har hänt är det inte konstigt att jag gör fel ibland.

Jag vet inte. Det går väl alltid att ursäkta allting, antar jag. Men gjort är gjort, det är kanske inte någon idé att fortsätta att klanka på mig själv för att jag betedde mig korkat.

Lejonkulan

2007-06-04T20:35:00.000+01:00

Kan ni historien om Daniel som slängs i lejonkulan av en ond kung för att Daniel vägrar att tillbe honom? Meningen är att lejonen ska mumsa i sig honom men Gud är smickrad över att Daniel hellre blir uppäten än dyrkar någon annan än honom, så han ser till att lejonen blir fromma som små lamm.

Jag vaknade med den berättelsen i skallen. Pussade på Passionen och gick till bussen. Bara för att konstatera att jag var en timme för tidigt ute (ja, jag var stressad!). Bestämde mig för att promenera i den varma stockholmsmorgonen och jag blev förälskad i dess skönhet. Tror att det är första gången som jag ända in i hjärtat känt att den här stan är vacker. Vattnet glimmade, djurgårdsfärjorna puttrade, träden prunkade och folk gick till jobbet med kavajen slängd över axeln. Jag gjorde tai chi och andades in solen.

Ju närmare hemstaden jag kom, desto mer protesterade magen. När jag kom fram stod den rätt ut och jag såg ut att vara minst halvvägs genom graviditeten. Det är en välmående liten stad. Mycket hade förändrats men allt såg så lillepluttigt ut. Kanske för att jag minns den genom ett barns ögon, eller kanske för att det är en småstad.

Dottern slog banrekord på 200 meter när hon kom stormande över hela stationsområdet och kastade sig i min famn. Sedan kom sonen och kramade mig hårt och länge. Det är något i mig som helas varje gång vi återförenas, varje gång vi tar oss över ett nytt hinder. Jag älskar dem så att det resonerar i hela mig.

Hem till barndomshemmet. Det gick bra. Jag koncentrerade mig på barnen och blockade ut resten. Det gick bra ända tills jag erbjöd mig att gå ner i källaren och hämta upp en flaska mineralvatten. Trappan ner, pappas ateljé, matkällan jämte hans bord. Mamma har arrangerat hans penslar och målardukar som om han strax ska komma ner och fortsätta. Jag stannade till. Något högg till i mig och jag vände på klacken och sprang upp.

För varje kilometer bort med bussen lättade trycket. Jag hade klarat det! Satt och tittade på barnen där de satt i sätena. Mina små solar, mina pådrivare, inspirationskällor, lärare, energiknippen! De ser till att jag skärper mig!

Paus

2007-06-04T05:59:00.001+01:00

Mitt liv tog en välbehövlig paus igår. Träffade min vän P, som varit borta i fjärran land alldeles för länge. Jag har verkligen saknat henne. Hon, jag, Passionen och så småningom Passionens vänner låg en hel dag på en filt i en park och pratade och solade.

Min mage var fortfarande överkänslig och öm men ingen klo som vred om mina inälvor längre. Framåt sena eftermiddagen fick jag hjälp med att bogsera min apbil till verkstaden, sedan åkte jag och Passionen hem för att vila. Klockan var halv sju. Nästa gång jag tittade på klockan var den fyra på morgonen...

Nu är allt klart för resan till lejonkulan. Jag är nervös, men längtan efter att få krama barnen är starkare. Jag saknar dem!

På väg

2007-06-02T16:05:00.000+01:00

Passionen skrockade åt mig imorse "Jag lär mig mer om dig för varje dag som går" och jag undrade vad han menade "Att du inte ska lämna bort dina barn!", log han.

Jag hade precis bokat biljetter. Tur och retur med Swebus på måndag och Passionen hade studerat min oro, min beslutsångest och snällt svarat på mina tiotusenkronorsfrågor. "Vad ska mamma säga?!" upprepade jag hela tiden. "Men Kang. Det är dina barn! Du hämtar hem dem. Du vet vad som är bäst för dem. Det är väl inget konstigt med det?!" sade han åt mig.

Men för mig är det jättekonstigt. Man ska göra som mamma säger och absolut inte göra henne ledsen. Det är det värsta brott man kan begå. Hålla mamma glad, inte vara otacksam. Och trots att det är mina barns väl och ve det handlar om får jag ändå dåligt samvete.

"Jag är en egoistisk, feg liten skit!" pep jag i telefon med min överlevnadsmentor K. Hon har också varit utsatt, och kämpar som alla av oss. Men hon är klok, lyssnande och varm. Det är skönt att prata med henne för hon förstår alltid vad jag menar men säger alltid vad hon tycker. Dessutom är K min dotters gudmor och Gud nåde den som kröker ett hårstrå på min dotters hjässa!

Hon vet att det inte är lätt att göra en del saker som verkar vara så lätta och självklara för andra. Som att säga åt sin mamma. Herregud, jag har aldrig ens höjt rösten åt mina föräldrar!

Jag hämtar hem dem. Åker till lejonkulan och för dem i säkerhet. Min oro släpper nu. Magen krampar inte lika outhärdligt som tidigare. Jag vet att allt det här kan verka konstigt. Dels att jag lät dem åka och dels att jag inte vågar hämta hem dem. Men det viktigaste nu får vara att jag vågade och att jag är på väg.

Mamma är lik sin mamma? Del 2

2007-06-01T15:25:00.000+01:00

Ångesten kom rullande som en sten av Passionens fråga "Men är du inte orolig för att något ska hända barnen när de är hos din mamma?". Jag hade varit så fokuserad på att min bror inte längre har sin son hos sig och därmed inte heller har något naturligt intresse av att vara med mina barn. Men Passionen hade ju rätt. Min bror springer hos mamma jämt. Äter mat där, får sitt ego omplåstrat, håller mamma sällskap.

"Jag har skjutsat min dotter rätt in i en incestfälla!" tänkte jag och slutade fungera. Slöt mig inom mig själv. Blev liten och rädd och Passionen förstod ingenting och undrade om jag ville göra slut eller varför jag slutat prata med honom.

Jag blev fem år och visste med hela min femårings trasade hjärta hur det är att vara skyddslös och infångad i en galen och elak saga. Jag skulle ju skydda henne! Jag är hennes mamma och jag har lovat mig själv att vara där och aldrig svika. Jag grät i panik över vad jag såg att hon kunde utsättas för. Och sedan grät jag i panik över att Passionen trodde att jag inte ville att han skulle finnas där mer och att han skulle lämna mig och att jag skulle bli ensammast i hela världen igen.

Passionen satte mig i sitt knä och jag brydde mig inte längre om att jag egentligen är stor och klumpig och inte kan sitta i någons knä utan att bryta av lårbenshalsen på den jag sitter hos och att jag är pinsam och äcklig. Jag kröp ihop och grät och grät. Passionen pratade med min femåring, fast jag tror inte att han visste om det. Sade att allt går bra och att barnen ju åker till mormor med glädje och det skulle de ju inte göra om något hände dem där.

Jag gick på första kursdagen med en läckande burk syra i magen. Tänkte att jag är ett egoistiskt svin som springer på mina må-bra-kurser medans barnen blir våldtagna av sin morbror långt, långt hemifrån. Burken sprack och syran läckte ut i hela buken.

Jag ringer mina barn och de har inte tid att prata med mig för de ska leka. De mår bra. Allt är okej. Ingenting ont ska hända dem. Någonsin. Försöker tänka så. Men rädslan för att bli som mamma hugger i mig. Mamma svek och vägrade att se. Gör jag likadant nu?

Ligger utslagen med magkramper och en bil som inte längre startar. Vet inte hur barnen ska komma hem. Mamma tycker att de ska stanna så länge jag har så ont. Jag känner mig enormt stressad, vilket inte direkt underlättar läkningen.

Mamma är lik sin mamma? Del 1

2007-05-31T15:56:00.000+01:00

Vi är två systrar och en bror i vår familj. Min bror är äldst, sju år äldre än jag, som är minst. Min syster valde att bryta med familjen för över tio år sedan. Jag hade ett break under 2005, då jag skrev och berättade om mina minnen för mamma och pappa.

Mamma är ledsen nu. Förtvivlad, arg och upprörd. Mamman till min brors son vill ta över vårdnaden helt. Hon säger att sonen blir förtvivlad inför varje pappavecka och hon klarar inte av att lämna honom mot hans vilja längre.

Att någon kan vara så utstuderat elak mot min bror, det övergår min mors förstånd. Att det skulle finnas ett uns av sanning i det som sägs är helt uteslutet. Min bror. Min bror! Han som är så snäll! Han jobbar och sliter så hårt! Stackars, stackars honom!

Mamma ser inget som helst samband mella det och att båda hennes döttrar tagit avstånd från honom. Att en av dem anklagar honom för sexuella övergrepp mot barn. Hon ser inget fel i att det är hon som tar hand om brorsans unge när det är hans vecka. Det är hon som lämnar och hämtar till och från skolan och har hand om honom hela eftermiddagarna. Min bror måste ju jobba! Det är väl klart att han inte har möjlighet att ta hand om sin son då! Han är ju så duktig. Kämpar så hårt! Å, vad det är synd om honom!

Det var mot den bakgrunden jag lämnade över mina barn i måndags...

Ont, det gör ont

2007-05-30T21:47:00.000+01:00

Doktorn hade svårt att veta vad det är för fel på mig. Det är alltid så när jag söker hjälp. Jag har jätteont men man hittar aldrig något fel på mig.

Hon pillade på magen och på ryggen och det kändes som hon slog mig med ett basebollträ. Har fått remiss till ultraljud. Doktorn misstänker gallsten, njursten eller gastrit/magsår. Själv längtar jag efter en rejäl, fet morfinspruta.

Passionen pysslar om mig. Om jag inte hade varit så fruktansvärt illamående och haft så sabla ont, skulle jag ha tyckt att tillvaron vore helt suverän. Känns lite ovant att man får vara sjuk utan att bli skälld på, men det känns som jag kan vänja mig vid det här. Se här bara vilken fin middag han gjorde iordning till mig!

Jag klarar ju inte av att äta så mycket, men han lade upp min kokta potatis och en bit bröd så fint tillsammans med ett basilikalöv.

Tack för alla snälla kommentarer. Förlåt att jag inte riktigt orkar svara er som jag brukar. Jag lovar att hälsa på hos er så snart det inte gör så ont att sitta upp.

Värme!

Kramp

2007-05-29T20:06:00.000+01:00

Jag borde vara på jobbet nu. Istället ligger jag nerbäddad i Passionens soffa med magkramper. Det går inget bra för mig idag...

Som den sega tjurskalle jag är genomled jag ändå första kursdagen på min massageutbildning. Det är ju därför jag släppte iväg barnen. När jag cyklade därifrån kändes det som jag hade allt blod i magen och jag nästan orolig att jag skulle svimma mitt i ett filbyte eller nåt. "Skärp dig, Kang! Du måste ta dig härifrån! Det är bara att bita ihop!" mantrade jag och svajade till när gammelmormor på ärvd cykel från 1800-talet susade förbi mig.

Jag vet inte om det är allmän magknip eller om det har att göra med all stress jag upplever just nu. Hela grejen med min au pair, med mammas besök och att låta henne ta med sig barnen tillbaka och tidningen som jag måste göra själv, utan att ha någon att fråga riktigt... Det kanske har blivit för mycket.

Måste ta mig tillbaka till soffan nu. Det känns ungefär som man vill dö av smärtan och jag anser mig ändå vara rätt smärttålig.

Distans

2007-05-28T18:18:00.000+01:00

Behöver lite mer distans innan jag skriver om besöket. Tack för alla vänliga ord. Mamma är ingen ond människa, hon vill väl. Jag pendlar mellan att vilja kasta mig på tåget och hämta hem barnen igen (som åkte med henne tillbaka idag), till att tänka att det kommer att gå bra. Att jag inte ska oroa mig. Inget ont kommer hända dem.

Just nu. Går inte riktigt att skriva om det. Det dåliga samvetet maler sönder mer sammanhängade tankar.

Alarm

2007-05-27T13:30:00.000+01:00

Mamma kommer. Om en och en halv timme måste jag åka och möta henne. Huset ser för bedrövligt ut men all luft har gått ur mig. Jag känner mig fullständigt inkapabel. Borde åtminstonde slänga in alla grejer i ett förråd så att det inte ligger som en synlig mental härdsmälta överallt.

Jag känner mig övergiven och ensam. Stora Kang orkar inte upprätthålla ordningen längre och Lilla Kang kryper fram helt oskyddad och är rädd. Det är katastrofvarning. Lilla Kang får bara inte vara framme när mamma är här! Jag måste skydda henne från mamma och det kan jag inte om ingen tar upp henne och stoppar undan henne. Men ingen orkar och jag är bara liten och rädd och förtvivlad och tycker att världen är obegriplig och farlig.

Vill inte vara ensam men vill inte att någon ska se mig. Vet inte hur jag ska hantera någonting. Måste laga mat. Måste ha mat färdig till mamma. Hon kommer att ha migrän då, det har hon alltid när hon kommer. Måste sätta på kaffet också. Borde stoppa om dynorna i köket. Och plantera växterna på altanen. Och köpa ny bil. Och snyta mig.

Överlevare!

2007-05-26T23:10:00.000+01:00

Måste förstås pusha för den här bloggen, som Toppis startat och Korpdotter designat.

Och lilla jag har skrivit ett inlägg...

Sortering av saker och tankar

2007-05-26T23:00:00.000+01:00

Jag har påbörjat mitt sorteringsprojekt idag. Helt ofrivilligt ska sägas. Jag var tvungen att ta till den stora badbaljan där barnen brukar ha sina leksaker för att rädda barnens Birth Trees. Det är tradition att plantera ett träd och gräva ner moderkakan för varje barn som föds, i det land min man kom ifrån.

Barnens stackars träd har flyttats tre, respektive fyra gånger. Det säger en del om hur svårt jag har att rota mig... Nu har de kommit hem, efter att ha tillbringat nästan ett helt år på återhämtningsboende hos en snäll komposthög. Jag kan inte sätta dem i jord förrän min lilla trädgårdsrektangel är fixad, därav behovet av stor balja.

Börjar man sortera på ett ställe blir det lätt väldigt stökigt överallt annars också, har ni tänkt på det? Jag har tänkt på det väldigt mycket idag. På grund av min osedvanligt dåliga timing lyckas jag vända upp och ner på hela huset lagom till min misströstande mamma kommer på besök. Hon anländer imorgon eftermiddag, vilket innebär att morgondagen måste ägnas åt städning och inte åt Passionsfirande.

Hos en av alla terapeuter jag gått till pratade jag nästan uteslutande om mamma. Det kändes som jag förrådde henne när jag berättade om vår relation och jag led av fruktansvärt dåligt samvete för att jag lämnade ut henne utan att hon fick chans att ge sin syn på saker och ting. När jag sade det kontrade terapeuten med att säga "Tycker jag inte alls att du gör. Du sätter henne på pidestal!".

Mamma hyser låga tankar om min förmåga att ta hand om ett hushåll. Det har genomsyrat hela mitt vuxna liv och jag har alltid tänkt att jag är dålig på att laga mat, dålig på att städa, dålig på att pynta, dålig på att göra hemtrevligt. Det är faktiskt inte förrän alldeles nyligen jag kom på att det inte är sant. Bara för att man inte byter gardiner sju gånger om året och bakar sitt eget rågbröd, behöver man diskvalificera hela den privata, hushållsnära sektorn, liksom.

Jag har hållt ihop en familj genom kaos och trauma. Lite cred borde man unna sig själv!

Finn och vinn!

2007-05-25T16:56:00.000+01:00

Catwoman/Respis påpekade att Pingst ju faktiskt är Passionshögtid och här sitter jag på min högst oproduktiva dag och tänker att jag borde hitta på något kul på min och Passionens högtid :-D

Här är lite förutsättningar:

Aktiviteten måste innefatta två högljudda, uppmärksamhetspockande och överaktiva småbarn.
Det måste gå att ta sig till aktiviteten utan bil (bor i stockholmsk närförort)...
Det får inte bli för sent, eftersom alla barn förvandlas till varulvar efter 7-slaget

Förra tävlingen vanns av Korpdotter. Förutom äran väntar enorm berömmelse här på bloggen och ett fint pris (dock inte en dag med min Passion, he he).

Ingenting

2007-05-25T14:10:00.000+01:00

Jag orkade inte gå till jobbet idag. Istället var min tanke att jag skulle städa, sortera, sätta upp hyllor, köpa golvmopp, rå om mitt hus. Vila lite, äta lite, vara snäll mot mig själv, ungefär sådär som Korpdotter verkar vara så bra på. Hon inspirerar mig. Nu är det dags att hämta barnen från dagis och skola och vad har jag gjort? Ingenting. INGENTING! Det är svårt att inte göra någonting, faktiskt. Jag har suttit här framför datorn hela tiden och tänkt att snart, snart ska jag sätta upp hyllan.

Men jag orkar inte. Jag är tjock och ful och finnig och rynkig och jag gör inte ett skit åt det. Kan man bli ett apatiskt flyktingbarn fast man inte är flykting och barn? Det är så jag känner mig. Förutom då att jag får ångest av att slösa bort mitt liv på ingenting.

Passion och passadvindar

2007-05-25T11:46:00.001+01:00

Trixet med bilen är att få en assistanskille att vrida om tändningen för 500:- och sedan aldrig mer stänga av motorn.

Passionen har påbörjat projektet "Gör-Kang-teknisk " och det känns som mitt terapiperspektiv på fem år plötsligt känns kort i förhållande. Lektion 1 lärde jag mig var topplocket sitter. Det är gult, det tycker jag är fint! Eller, det kanske var servooljans lock som var gult. Nu blir jag osäker. I alla fall, ett av locken är gult och det är ju alltid uppmuntrande. Gult sägs ha uppiggande egenskaper och det kan verkligen behövas när bilen hatar en.

Mot löftet att jag ska vara med under reparationsarbetet har Passionen ringt runt till en massa bilskrotar och verkstäder och fixat mig ett nytt spjällhus (se bild - visst är det vackert?! Som en vit rhododenronrot mot en blå himmel, liksom) för 1800:- Det kanske låter dyrt, men det var ingenting mot de 5000:- som märkesverkstaden skulle ta. Och då är självklart inte själva arbetet på drygt 8000:- inräknat. Sedan ringde Passionen min förra verkstad och ifrågasatte med vänlig och förvånad röst deras tidigare klåpingrepp "Jo, alltså, jag bara undrar hur det kommer sig att spjällhuset och farthållaren slutade att fungera när bilen var hos er i verkstaden. Hände det något, kanske?". När han lade på hade han fått verkstads-Ahmed att lova att göra jobbet gratis åt oss.

Man kan spara tusentals kronor på att ha en Passion i sitt liv. Hör här bara: bilens AC har slutat att fungera, vilket gör medeltemperaturen i bilen cirka 70 grader vid soligt väder. Sätter man på fläkten kan man låtsas att man befinner sig i tropikerna och Passadvinden blåser varmluft på en. Jättemysigt, om man skulle frysa en varm sommardag.

Specialistverkstaden skulle ha 15 000 för att laga systemet. För 15 000 kommer jag till Tropikerna och kan få äkta varmluftsvindar. Nu säger Passionen att det kanske bara fattas vatten och när jag minns tillbaka vet jag att det alltid var blöta fläcker under bilen på sommaren. Redan här har jag alltså sparat in nästan 28 000 kronor! Med den här takten kommer jag att vara miljonär inom några år!

Bärgning

2007-05-24T22:10:00.000+01:00

Kom precis hem. Bilhelv*etet bröt ihop utanför Passionens lägenhet och i satt en trött mamma och två väldigt trötta små barn. Passionen mekade tills fingrarna blev oljigt svarta, men bilen ville ändå inte starta.

Det är i det läget man förbannar att man gick ur Motormännens riksförbund, för då får man rabatt på bärgning. Assistanskillen kom, satte sig i bilen och den startade så snällt som bara en bitter, sniken bil kan göra när den bestämt sig för att vara elak mot sin ägarinna.

Femhundra spänn för att vrida om startnyckeln - och då var han ändå snäll och tog inte full betalning. Jag var i alla fall tacksam för att Passionen stod kvar och såg professionellt mekarkunnig ut med sina verktyg och nerkletade fingrar så att jag slapp känna mig som en dum liten brud bredvid en alldeles för stor kombi.

Nu ska jag och Passionen dela en flaska rött. God natt!

Allvaret börjar

2007-05-23T22:53:00.000+01:00

Vi gick igenom min livslista för första gången i terapin idag. Kort innebär det att hon läser upp en lista med händelser i kronologisk ordning från födelsen fram till idag. Det har tagit mig från februari till nu att komma så långt i terapin att jag kunde börja gå igenom den idag. Tre gånger i följd skulle vi dra igenom den.

Jag fick sitta med hörlurar med fågelkvitter och porlande vatten och lite gongongar och grejs i öronen. A började med att berätta om min födelse och jag vet att det bara är metaforiskt men det störde mig att hon gjorde det till en mysig tilldragelse på sjukhuset när jag är rätt säker på att det skedde på en undanskymd bakgård. Min navel har exempelvis alltid varit sårig och jag har fått för mig att det beror på att den snarare slets än klipptes av.

Nåväl. Jag fick hålla mig själv i famnen och ta mig till en trygg plats. Jag sände några ton tacksamma tankar till min förra terapeut för allt slit hon lade på att jag skulle lära mig att ta hand om mitt inre barn. Det var inte alls svårt att ta henne i famnen. Eller mig då, som nyfödd (Gud, vad förvirrande det här blir, känner jag). Jag blev riktigt rörd. Tycket att jag var ett fint litet barn. Började spontant att vagga och vyssja och viska att allt var bra. Samtidigt fylldes jag av en stor, tung sorg över allt som detta lilla barn har framför sig. Det är inte lätt att hålla det i sin famn och veta om hennes öde.

Vi drog igenom listan en gång. A undvek ett antal övergreppsminnen med flit och tog upp andra saker på listan istället. Min kropp var spänd som en fiolsträng och jag fick spränghuvudvärk. Den fullkomligt attackerade mig och det kändes som mina ögon var på väg att ploppa ut.

Kort paus. Sedan drog vi igenom listan igen. Då överfölls jag av en enorm trötthet. Jag orkade knappt höra vad hon sade och än mindre hålla ögonen öppna. Vi tog en kort paus igen och hon undrade hur det gick. Då kom nästa anfallsvåg. Jag började må krampaktigt illa. Käkarna liksom fastnade och det kändes som jag skulle spy om jag försökte prata. Sedan blev jag helt yr.

Det kändes fånigt att berätta om allt det där. Det var så överdrivet. Jag vill inte spela drama queen. Försökte inbilla mig att det var inbillning. Men det gick bara inte att fortsätta så vi bröt övningen i förtid. A började prata om att det var vanliga reaktioner och att det kan bli så för personer som har så mycket trauman som jag (och återigen hajar jag till och undrar vad hon menar. Jag har väl inga trauman i mitt liv? Det har ju varit bra!). Gick därifrån som ett vrak och gjorde en kort kraschlandning hos Passionen på väg hem. Gud, så gott han luktar!

Jag ser dubbelt nu. Det känns som min hjärna svällt upp och inte får plats i skallen längre. Måste försöka hitta sängen. Sonen ska upp i ottan imorgon.

Vill ni se nåt gulligt?

2007-05-23T08:34:00.000+01:00

Det här låg på bordet en morgon när Passionen sovit över.

Övermega, eller hur?!

/Kärlekskrank Kang

Sanning och konsekvens

2007-05-22T10:30:00.000+01:00

Jix, ursäkta att jag snodde titeln till din fina blogg, men den passade så bra till det jag ska skriva om nu.

Lilltanten hade ett inlägg för ett litet tag sedan, om konsekvenserna av att skriva blogg. Jag har funderat en del på det där. Min vän LB skriver i nästa nummer av tidningen Spegeln om hur svårt det varit att förhålla sig till allt hon fått reda på och jag vet att andra vänner också tyckt att det varit knepigt. Jag skriver om självmordstankar och depressioner men umgås med mina vänner som om ingenting hänt. Det hänger ju inte ihop. Och nu har jag världens mest underbara Passion i mitt liv, som blir orolig när jag skriver en del av mina inlägg.

Jag försöker säga att jag alltid tänkt så där. Min dagbok är full av beckmörker, men utåt visar jag i princip aldrig något av det. Och det är inte heller så att jag går omkring och mörkar och döljer en massa. Jag är ju dissociativ *suck*. Då klarar man av att vara lycklig och deppig på samma gång. Och det finns inte ens någon motsättning med det.

Jag är rätt nöjd. Också. Det pågår liksom parallella liv för mig. När jag träffar de jag tycker om då är jag faktiskt glad på riktigt. Då känns allting helt okej. Det är när jag är för mig själv som funderingarna attackerar mig och mörkret sänker sig.

Då sätter jag mig och skriver och efteråt brukar det lätta något. I alla fall för en liten stund. Min blogg är lika viktig som min dagbok och som Andrumforumet. Det är viktiga delar i min läkeprocess. Jag reder ut mitt kaos och får feedback på alla mina funderingar och det är så viktigt.

Jag försökte förklara det här för Passionen och han sade att det ju är viktigt att jag kan vara glad även när inte han är där. Och det är klart att det är. Det är det jag arbetar på. Men även om han är en av de viktigaste personerna i mitt liv så finns det många. Det är förmodligen därför jag har ett så stort behov av att träffa folk och hitta på saker. Det är tillsammans med andra som mitt mörker drivs på flykten.

Jag vet inte om det här går att förstå. Jag kan känna att det är svårt med trovärdigheten även för mig. Jag går ofta omkring med en känsla av att jag är falsk eller att något viktigt inte stämmer. Jag kan tänka att allt är skit, och så träffar jag någon jag tycker om, och då försvinner allt det där och livet känns riktigt schysst.

Jag kan se vilken fördel det var att ha den förmågan som barn. Att jag kunde lämna ett trauma på nolltid och gå ut och vara "normal" efteråt. Att det kanske var helt nödvändigt för att jag skulle klara mig när de sade åt mig att inte gråta, att jag var larvig och överkänslig. När de sade att det aldrig hänt och låtsades som ingenting.

Men jag kanske blev lite för bra. Och så småningom splittrades jag upp istället. Kapade av olika erfarenheter och gömde dem tillsammans med olika delar av mig själv, som hamnade längre och längre ifrån varandra tills de blev helt fristående.

Det är läksigt att bli hel igen. Att få tillgång till allting samtidigt. Att minnas och känslomässigt komma ihåg övergreppen och samtidigt fungera med barnen och på jobbet. Förstå hur utsatt jag var och känna tillit till min älskade på samma gång.

Jag tar ett steg till ut och hoppas att det bär. Vill inte falla igenom igen.

Försvunnen, dag 3

2007-05-21T18:30:00.000+01:00

Jag var till arbetspsykologen idag. Hon är så vänlig att jag nästan börjar grina av att se henne. Men samtidigt triggar hon igång mitt "terapi-jag", som i sina bästa stunder är otroligt verbal men alltid helt svajig självfötroendemässigt och negativ till allt. Sådan var jag idag. Och då undrade hon om jag verkligen ska fortsätta arbetsträningen.

Jag hör looser och hopplöst fall och sjukpensionär. Vill påpeka att jag inte har något som helst emot sjukpensionärer, det här handlar enbart om min syn på mig.

Var har hon tagit vägen? Den där överpresterande, akademiska bruden som jobbade som projektledare, satt i styrelser och pluggade in universitetspoäng samtidigt? Hon som håvade in fett med pengar och prestigefyllda uppdrag? Har hon helt försvunnit? Finns hon inte mer? Är det verkligen helt kört för mig nu? Var är mitt driv? Mina ambitioner? Var är min lust?

Gick till jobbet efteråt. Tidningen ska till tryck snart. Det är bara jag som kan göra det här jobbet och det börjar bli ont om tid. Jag satt och justerade en artikel. Gjorde ett faktablock större, mindre, större, jättestort, suddade, började om. Drog ett textblock upp, ner, upp, ner. Justerade en bild i högermarginal, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Glodde rakt fram utan att se.

Det här är ett drömjobb. Jag får göra en hel tidning själv! 24 sidor i fyrfärg från tomma mallsidor till färdiga trycksidor. Varför är jag inte glad? Varför kastar jag mig inte över jobbet med iver och entusiasm?

Hur länge ska jag gå omkring och idla och idissla? Folk i omgivningen börjar undra när det är dags att komma igen. Jag känner pressen från dem, men framför allt från mig själv. Det är inte så här man gör. Man klappar inte ihop över ett litet ynka självmord, några små våldtäkter, en barndom med incest. Herregud! Skärp dig Kang! Tänk på barnsoldaterna i Darfur för fan! Det är ingen som sitter och daltar med dem. Man får skärpa sig. Dra sitt strå till stacken. Samarbeta. Tänka positivt.

Välkommen hit!

2007-05-20T20:08:00.000+01:00

Idag kom han hem, min fina Otosho! En speciell vän, som en mycket speciell person har gjort till mig. Bara någon med en vacker själ, stor integritet och öppet hjärta kan skapa något så underbart.

Tack, UnaLi, för att Otosho fick komma till liv genom dina händer! Han brände genom kartongen där han låg idag. Fick bita mig i läppen för att inte börja grina. Du är fantastisk!

Försvunnen, Dag 2

2007-05-19T15:02:00.000+01:00

Jag ska aldrig mer gå utanför huset med några barn. Från och med nu får de bara leka inomhus och om vi tvunget ska gå ut, måste de ha sele, visselpipa, flytväst och gprs-sändare på sig.

Vi skulle till Hagaparken idag. Solen sken på altanen och lockade till utomhusaktivitet. I parken mötte vi upp med JM och hans son. Vi hade med oss lunch, picknickfilt och fotboll. Som blåste iväg hela tiden. Sablans vad det blåste! Det blev rätt kallt efter ett tag. Så vi packade ihop och begav oss mot Fjärilshuset och som den extremt smarta person jag är tyckte jag att vi kunde gå tillbaka med packningen till bilarna, så att vi slapp släpa runt på det och barnen inne på muséet. Så JM drog iväg till bilen och jag drog iväg till entrén med barnen.

Det tog ungefär 2 minuter för mig att tappa bort JMs son. Puts väck var han. Eftersom jag och sonen haft långa och många diskussioner om vad som hände igår och varför jag hade blivit så rädd, fick jag honom att lova att se efter lillsyrran medans jag jagade omkring i hela Stockholm norras närförort (eller, åtminstonde området i och runt Fjärilshuset, men ändå, det är tillräckligt stort för att skapa en massa ångest) på jakt efter en försvunnen femåring.

Jag har kommit fram till att jag verkligen hatar att tappa bort barn. Inte vet jag vad som är mest hemskt heller; att förlägga sina egna eller att slarva bort andras. Jag ringde JM och han snodde också runt en stund. Nu känner han sin son betydligt bättre än jag, så det tog inte så lång tid för honom att lista ut var ungen befann sig.

Det har varit minst två försvinnanden för mycket för mig den här helgen. Ett till och min skalle kommer att explodera och det är inget skämt. Och pax för att aldrig bli förskolelärare!

Försvunnen

2007-05-18T17:17:00.000+01:00

Eftersom au pairen råkade få med sig större delen av mitt bestånd av underkläder var det shopping som gällde idag. Tänkte att jag skulle passa på att hitta sandaler till barnen också. Barkarby Outlet är en höjdare, om ni inte varit där. Man kan komma över snorbilliga kläder, eller köpa märkeskläder betydligt billigare än inne i stan (wow! jag modebloggar damn it!).

Efter att ha hittat Eccosandaler för halva priset tog vi varsin glass och satte oss på en bänk i solen. Livet kändes helt okej. Dessutom ringde Passionen och sade söta saker. Någongång under samtalet lyckades dottern spilla ut vattnet, samtidigt som hon ville att jag skulle ta bort pappret på struten och sonen hojtade om något han fått syn på.

Det tog kanske fem minuter innan jag insåg att sonen var borta. Han brukar inte försvinna. Det är inte hans stil alls, så jag blev inte så orolig. Tänkte att han tog en lov någonstans och skulle komma tillbaka. Han gjorde inte det. När en kvart hade gått och jag hade letat runt utan att se skymten av honom blev jag orolig. Han försvinner inte självmant.

Min hjärna byggde upp scenarier av kidnappare, av pedofilnätverk, av smitare på parkeringen. Jag började bli rädd nu, men höll minen för dotterns skull. Ryckte tag i en väktare, som gick ut med ett högtalarmeddelande medan jag väntade vid lekplatsen. Jag visste att han inte var där. Det skulle inte falla honom in att börja leka om han märkte att vi kommit ifrån varandra.

Dottern ville ha hjälp och uppmärksamhet i rutchkanan. Jag hade en stor, tung, kall knut i magen. Väktaren kom tillbaka. Vi utbytte telefonnummer. Jag tänkte att det kanske fanns en liten möjlighet att han hade gått tillbaka till bilen och väntade på oss där. Det var nästan 40 minuter sedan vi kommit ifrån varandra nu.

Dottern tyckte att det var hur festligt som helst att jag ville bära henne och satt och gungade och sjöng i min famn. Jag småsprang till bilen och på håll får jag se en liten mörk kalufs som håglöst satt och ritade i den torra jorden i rabatten. Min kloka lille kille! Han halvlåg framför bilen, i buskrabatten och jag blev så glad att jag ville storgråta.

Mellan kramarna och pussarna sade jag att han var världens bästa och klokaste grabb. Så bra att han hade gått till bilen och väntat där, trots att det tagit sådan tid för oss att komma dit. Dottern satt på andra sidan om honom och klappade honom i håret, lite skakad över att jag äntligen vågade släppa fram hur fruktansvärt rädd jag hade blivit.

Slutet gott. Behöver jag säga att jag har spränghuvudvärk nu?

Andrum

2007-05-17T18:57:00.000+01:00

Ok. Nu kommer det. Anledningen ni alla väntat på. Källan till min oro den senaste tiden. Jag har inte velat prata om det här på bloggen. Dels för att det inte känts schysst mot au pairen, dels för att jag brukar få anonyma kommentarer när jag skriver om henne, som gör mig ledsen (ah, nu vågar väl ingen skriva nåt! Inte så jag menade riktigt).

Hon åkte hem i tisdags. Det blev lite mer bråttom än planerat eftersom hennes förmåga att få med sig saker som kanske inte riktigt är hennes, utökades även till kretsen av vänner. Jag vågade inte ha henne kvar. Sedan visade det sig att hon verkligen inte tyckte om mig. Alls. Visserligen hade jag förstått det med tanke på att hon brukade resa sig upp och gå upp på sitt rum varje gång hon fick syn på mig, men det kändes ändå jobbigt att behöva prata med hennes vänner om saker som jag inte gjort.

Eftersom det var viktigt för henne att inte förlora ansiktet fanns det förstås en anledning att framställa mig som tyrann och elak, men med tanke på att jag accepterat rätt mycket från hennes sida tyckte jag väl att det var rätt taskigt, i ärlighetens namn.

Och jo, självklart är jag inte helt oskyldig i det här. Jag hade förväntat mig en kvinna som kunde det hon sagt att hon kunde och som ville arbeta som au pair. Jag är urdålig på att sätta gränser för mig själv, så när hon började ljuga, stjäla och strunta i sina uppgifter vågade jag inte säga ifrån. Hon var 27 år, men betedde sig som en revolterande fjortis och jag orkade inte ta hand om det. Hon hade behövt en trygg mamma-figur, istället skiftade jag mellan att vara irriterad och undvikande. Jag ville inte åka hem, till slut, för att det var så jobbigt att träffa henne.

Men nu är hon borta och helt plötsligt kan jag andas. Barnen och jag har slutit oss samman igen, vi kan skratta och prata och göra det vi vill utan att ha dåligt samvete. När hon inte längre är här inser jag hur stressad jag varit av hela situationen och hur ledsen den har gjort mig.

Glasbubblor

2007-05-16T15:58:00.000+01:00

Jag seglar omkring i en bubbla av glas. Genom den ser jag på hur livet fortgår där utanför, men utan kontakt med det. Inga dofter, inga ljud tränger igenom. Jag kan se folk reagera men jag förstår inte på vad. Jag känner ingenting. Upplever bara tomhet.

Någon gång ibland skjuter en pil igenom. Träffar mig helt överraskande och en explosion av känslor väller fram. Men jag förstår inte varför. Det finns ingen logik till varför just denna lilla bit sekvens av liv når mig och inte andra.

Det är så jobbigt att aldrig känna sig riktigt närvarande. Att aldrig uppleva att något riktigt angår mig. Jag vill kunna bli berörd. Jag vill ha åsikter. Inte bara om stora frågor som miljön och mänskliga rättigheter. Jag vill ha tydliga uppfattningar om vem jag är, vad jag vill och vad jag tror på.

Istället seglar jag omkring i mitt sköra fartyg av glas, som när som helst kan gå i kras. Studerar livet lite på håll. Avundas det. Undrar hur det känns. Att leva.

Att bestiga berg

2007-05-15T20:27:00.000+01:00

Min son avskyr verkligen att folk stirrar på honom. Eller att gå på grejer där han måste vara med andra och okända barn. Den här terminen har han bestigit berg.

Först ville jag att han skulle börja på någon idrottsaktivitet och han grät och grät kvällarna innan och bad att få slippa. En kväll tog vi ett ordentligt snack. Jag sade "Du, jag vet att det känns jättejobbigt i magen att göra sådana här saker. Men ibland är det viktigt att man försöker. Om man bara försöker, då tycker jag att man är modig. Det viktigaste är att våga pröva, det spelar ingen roll hur det går. Vi ger det tre gånger, vännen. Om du inte vill gå mer efter tre gånger lovar jag att du inte behöver."

Han gick dit på skakiga ben, men han gjorde det och jag var så sabla stolt över honom. När terminen var slut hade han fått en bästis.

Ikväll hade hans skola konsert. Han har världens vackraste sångröst men sedan min man gick bort har han inte velat sjunga när andra hör. Tidigare har flera påpekat för mig att jag borde sätta honom i sångträning, för han är en riktig talang. Så körfröken tog mig åt sidan idag och ville försäkra sig om att han skulle komma. "Jag vet inte" svarade jag. "Han blir så rädd".

Han gick dit. Han sjöng. Han var glad och lättad och sprallig efteråt. När jag nattade honom ikväll sade jag att jag var så stolt över honom att jag kunde spricka. Tänk, att han vågade, trots alla spöken i magen! Världens modigaste lille kille! Han log tillbaka och svarade "Det vet jag väl inte om jag är precis!" fast han lät glad och ögonen tindrade. "Det där" sade jag. "Det är att vara en riktig superhjälte! Du kan ha hur mycket röntgensyn och magiska spindelnät som helst, men att göra något som man egentligen inte törs, det är mycket, mycket svårare."

Kändisintervjuer

2007-05-14T16:50:00.000+01:00

Inspirerad av utvecklingssamtalsfrågeformuläret har jag idag intervjuat mina två barn.

Så här svarade barnen (6,5 år och 3 år) på några av mammas knäppa frågor (dottern blandar svenska och engelska rätt friskt när hon pratar):

Sonens mest frekventa svar: Å, hur många frågor är det kvar, egentligen?!
Dotterns mest frekventa svar: Min mamma!

Fråga: Var vill du bo när du blir stor?
Sonens svar: I ToysRUs tillsammans med dej, mamma
Dotterns svar: Aaaaaaaaaa!!! Hahaha-ha! Blubb-blubb (det var sista frågan och hon var rätt trött på mig...)

Fråga: Vad tycker du att mamma är dålig på?
Sonen: Å, det vet jag INGET om! Du är bra på allting nästan! [lång tankepaus] Jag blir arg när du inte gör som jag vill. Som när du inte köper leksaker till mig.
Dottern: Min mamma inte bra [på att] hoppa

Fråga: Vad är din högsta önskan?
Sonen: Att få alla leksaker i hela världen utom tjejleksaker.
Dottern: Min mamma ho-ha many-many [många leksaker, antar jag]

Fråga: Vad vill du bli när du blir stor?
Sonen: Det är många saker! En sån som jobbar med[bygger] hus.
Dottern: Min [sitt namn] stor i hela världen!

Vi har lite olika ambitioner här i livet...

Övermega

2007-05-14T09:52:00.000+01:00

Jag bara älskar det ordet "övermega". Det är så totalt på något sätt. Hämningslöst överdrivet.

I vilket fall som helst så känns det som att det är dags att sluta deppa för Kang. Jag orkar inte med mig själv till slut och hur någon annan orkar med mig är helt obegripligt. Men, nu ska jag ju inte vara negativ så jag går inte in mer på det.

Idag kommer att bli så övermega. Sitter här på jobbet med nästa nummer av tidningen och lilla jag ska göra hela klabbet själv. Övermega, liksom!

Och ikväll kommer Passionen och min kompis LB och hennes kille och det kommer ju att bli jättekul! Sonen har beställt tårta tills dess. Det är också övermega.

Värme till er! Det kan behövas, för vädret är inte övermega. Det går bara inte att förneka.