Temperaturen är hög uti kroppen

Om man har 40 graders feber och sedan tar en alvedoncocktailsbomb och får ner febern till 39 mår man helt plötsligt otroligt bra. Jag pratar från egen erfarenhet.

Ett friskt barn och ett sjukt barn togs omhand om kontaktfamiljen imorse och jag har ägnat hela dagen till att ligga i sängen. Tänkte att jag skulle låta febern rasa ut men när mätaren nådde 40-strecket blev jag lite orolig. Hur mycket klarar hjärnan av innan den börjar smälta?

När jag fick blodförgiftning efter min sons födelse steg tempen till över 41 grader på några timmar och enligt de suveräna och snälla människorna på sjukhuset var jag bara någon timme från en tragedi. Så nu är jag lite nojjig mot hög feber.

Men, som sagt, febernedsättande tabletter i kombination med coca-cola kan göra underverk med humöret. Fast det lär väl inte bli någon bio ikväll...

Tips mot vinterdeperssion

Idag är första dagen på jullovet och sonen firade det med att vakna 5.30. Lustifikationerna fortsatte med klagomål om illamående. Inte ens julkalendern klockan 9 kunde pigga upp. Han låg och huttrade under en filt och jag frågade om han kände sig sjuk.

"Ja, jag vill att du tar tempot på mig" svarade han.

Tempot låg på 39 grader i timmen, vilket förstås är alldeles för fort för hans ålder.

Julefrid och juleljus

Vi tackom nu så lagom mycket. Någon julefrid har jag svårt att uppbringa. Lägenheten förvandlas till ett slagfält av smulor, leksaker (gärna väldigt små legobitar som gör ont att trampa på och som försvinner hela tiden till sonens enorma olycka) och pappershögar. Hur gör folk som har det rent hemma hos sig? Jag storstädar en gång i veckan och gnor stolsryggar och skåpsluckor och en eftermiddag senare har husfridsmonstret släppt en ny bomb av grus, mjölkfläckar och tuschpennor (varav hälften utan lock).

Vi ska åka och fira jul hos syster yster i år och jag skulle hemskt gärna vilja lämna ett rent hus bakom mig - mest för att slippa komma tillbaka till ett i kaos.

Men väskan är packad nu i alla fall. Det gick att stänga den om jag satte mig ovanpå och liksom hoppade till på locket samtidigt som jag låste den. Väldigt nöjd var jag tills jag rensade undan lite papper och en av syskonbarnens julklappar låg och hånlog åt mig på golvet.

Ja, det är ta mig tusan inte lätt att vara västerlänning. Alla miljontals prövningar och problem som man utsätts för.

God Jul på er!

- Jag är djävulens son!
- Jag tror inte att din mamma tycker om att du säger så där.
- Men jag är det. Förresten är inte det det värsta. Det värsta är att dö.
- ?
- Först så blir man bränd, sen far man upp till himlen och sen ramlar man ner som regn. Det vet jag!

Väninnan återgav sonens och hennes samtal med något förvånad ton.

- Jag trodde pappa tog en kniv... Fast... Hur dödade han sej i så fall? Huggde han sej här eller här eller här? undrar sonen och pekar på huvudet, halsen och magen.

Det känns som att något som legat och skavt länge i honom äntligen har fått komma upp till ytan. Det är mycket svajiga känslor nu. Ena stunden får jag munpussar och kramar och kärleksbedyrelser och andra stunden är jag djupt hatad och ungefär den sämsta mamman på hela jorden. Jag tolkar det som att han behöver känna sig trygg. Han behöver en tydlig uppfattning om var ramarna finns och att jag finns kvar och inte släpper taget om honom.

Han lekte någon slags halvmorbid lek härom dagen. Sprang som en galning öve gatorna utan att se sig för, vilket han aldrig annars gör och låtsades inte höra mina rop. Efter att tre bilar fått tvärbromsa framför honom högg jag tag i hans arm och drog in honom i en trappuppgång.

- Du vet mycket väl att det är jättefarligt att springa över gatan framför bilar. Jag vill att du slutar upp med det omedelbart. Nu har jag lovat dig att jag aldrig ska dö. Då måste du lova mig detsamma. Förstår du? Jag vill inte att du ska dö. Du måste ta hand om dig.

Det kanske var rätt dumt sagt. Men jag blev både arg och rädd.

För övrigt har mina uppfostringsförsök slagit något snett hos dottern. Hon har förstått så pass mycket att ord som jävlar och fan inte är populära hos mig. Så igår kom hon springande efter att hon och storebror börjat bråka:

- Mamma, jag vill du går och säjer jävlar till M!

Nu är det sagt

- Mamma, hur dog pappa? Undrade sonen med stora ögon vid middagen.

Jag tog ett djupt andetag. Jag har väntat på den här frågan men inte riktigt haft klart för mig vad jag ska svara.

- Använde han en kniv, eller?
- Nej, det gjorde han inte… Varför vill du veta det?
- Jag bara vill det.
- Han gick ut i skogen, på andra sidan vägen från vårt hus och där tog han ett rep.
- Ett rep? Hur då?
- Han drog åt det runt halsen. Jättehårt.
- Så att han dog?
- Ja, man har något som heter luftrör där. Det är som ett sugrör. Om man klämmer åt ett sugrör kan man inte blåsa i det och klämmer man åt luftröret så får man inte luft och kan inte andas.
- Så då dör man.
- Ja.
- Varför gjorde han så? Hans ögon är stora och ledsna.
- Vet du, älsklingen min… man kan vara sjuk på olika sätt. Ibland blir man sjuk när man får ont i ett ben, eller får allergi eller vattkoppor. Och ibland blir man sjuk… i själen. Pappa blev så ledsen och det hjälpte inte att han gjorde saker han tyckte om att göra. Han var lika ledsen när han vaknade på morgonen. Ingenting av det han tyckte om att göra kunde göra honom glad. Inte musiken, inte kompisarna, ingenting.

Sonen fortsatte att äta. Han var tyst.
- Har du tänkt mycket på det där? Undrade jag
Han nickade. Jättemycket. Sedan ville han ha mer ris och mer sås. Men hans ögon var fortfarande ledsna. Så jag gick runt bordet och kramade den varmaste kramen jag kunde och viskade ”Älskade, älskade M, jag lovar dig att jag aldrig, aldrig, aldrig ska göra så.”.

Och då, när jag sade det, kände jag det med hela mitt hjärta och hela min själ. Aldrig, aldrig, aldrig ska jag göra så.

Blixtar och Dunder

Fast det är ont om magiska under. Däremot står jag återigen inför ett moraliskt och etiskt dilemma. Jag har skrivit tre miljarder ord om det i dagboken så jag tänkte att det var dags att dela med mig av några hundra av dem här.

Det är nämligen så här: jag är ett nervvrak och den fegaste av alla fegisar när det kommer till att stå upp för mig själv. Men när det gäller andra - då ryggar jag aldrig. Och även om åren har gjort mig lite mer smidig och lite mindre urskiljningslös så har jag svårt att välja fajt. Jag tar dem alla, oavsett kaliber.

Jag håller med alla som tycker att det inte är bästa tidpunkt för mig att ta en konflikt. Det var trots allt bara någon månad sedan jag var suicidal senast. Om jag kunde skulle jag helst rycka på axlarna och tänka att var och en får rädda sig själv. Jag sätter en svajig, men trots allt befintlig framtid på spel. En framtid som jag tycker om och som jag hoppas mycket på.

Vilken psykiatriker som helst torde imponeras av det lugn som inträder när jag axlar rollen som de oförättsdrabbades riddare. Det går inte att göra mig upprörd och jag tappar aldrig fattningen. Jag minns det nu. Mina tidigare fajter och ryktet jag fick om att vara den projektledare som fixade alla projekt oavsett strulgrad. Jag vet inte själv vad det är som händer med mig men jag undrar var denna orädda hjältinna är när det är jag själv som drabbas.

Var tog den söta lilla flickan vägen?

Undrar kanske ni? Just nu bedriver världen frontkrig mot mig. Jag och barnen har varit sjuka i omgångar och medan kampen att fortsätta utan Passion i livet pågår lyckades det komma in en uppfriskande jobbkonflikt i tillvaron. Allt till ackompanjemang av att nästa nummer av tidningen skulle bli klar. Vilket den skulle. Idag. Vilket den blev. Och idag ringde de från BUP och påminde mig om utredningen om våldtäkt mot min fd stalker. Klang och jubel i alla vrår med andra ord.

Och eftersom hela världen kan läsa den här bloggen så har det känts dumt och läskigt att skriva här. Man vet aldrig vad som kan vändas mot en. Så jag ligger lågt.

*smyger ut igen*