- Jag är djävulens son!
- Jag tror inte att din mamma tycker om att du säger så där.
- Men jag är det. Förresten är inte det det värsta. Det värsta är att dö.
- ?
- Först så blir man bränd, sen far man upp till himlen och sen ramlar man ner som regn. Det vet jag!

Väninnan återgav sonens och hennes samtal med något förvånad ton.

- Jag trodde pappa tog en kniv... Fast... Hur dödade han sej i så fall? Huggde han sej här eller här eller här? undrar sonen och pekar på huvudet, halsen och magen.

Det känns som att något som legat och skavt länge i honom äntligen har fått komma upp till ytan. Det är mycket svajiga känslor nu. Ena stunden får jag munpussar och kramar och kärleksbedyrelser och andra stunden är jag djupt hatad och ungefär den sämsta mamman på hela jorden. Jag tolkar det som att han behöver känna sig trygg. Han behöver en tydlig uppfattning om var ramarna finns och att jag finns kvar och inte släpper taget om honom.

Han lekte någon slags halvmorbid lek härom dagen. Sprang som en galning öve gatorna utan att se sig för, vilket han aldrig annars gör och låtsades inte höra mina rop. Efter att tre bilar fått tvärbromsa framför honom högg jag tag i hans arm och drog in honom i en trappuppgång.

- Du vet mycket väl att det är jättefarligt att springa över gatan framför bilar. Jag vill att du slutar upp med det omedelbart. Nu har jag lovat dig att jag aldrig ska dö. Då måste du lova mig detsamma. Förstår du? Jag vill inte att du ska dö. Du måste ta hand om dig.

Det kanske var rätt dumt sagt. Men jag blev både arg och rädd.

För övrigt har mina uppfostringsförsök slagit något snett hos dottern. Hon har förstått så pass mycket att ord som jävlar och fan inte är populära hos mig. Så igår kom hon springande efter att hon och storebror börjat bråka:

- Mamma, jag vill du går och säjer jävlar till M!