Blixtar och Dunder

Fast det är ont om magiska under. Däremot står jag återigen inför ett moraliskt och etiskt dilemma. Jag har skrivit tre miljarder ord om det i dagboken så jag tänkte att det var dags att dela med mig av några hundra av dem här.

Det är nämligen så här: jag är ett nervvrak och den fegaste av alla fegisar när det kommer till att stå upp för mig själv. Men när det gäller andra - då ryggar jag aldrig. Och även om åren har gjort mig lite mer smidig och lite mindre urskiljningslös så har jag svårt att välja fajt. Jag tar dem alla, oavsett kaliber.

Jag håller med alla som tycker att det inte är bästa tidpunkt för mig att ta en konflikt. Det var trots allt bara någon månad sedan jag var suicidal senast. Om jag kunde skulle jag helst rycka på axlarna och tänka att var och en får rädda sig själv. Jag sätter en svajig, men trots allt befintlig framtid på spel. En framtid som jag tycker om och som jag hoppas mycket på.

Vilken psykiatriker som helst torde imponeras av det lugn som inträder när jag axlar rollen som de oförättsdrabbades riddare. Det går inte att göra mig upprörd och jag tappar aldrig fattningen. Jag minns det nu. Mina tidigare fajter och ryktet jag fick om att vara den projektledare som fixade alla projekt oavsett strulgrad. Jag vet inte själv vad det är som händer med mig men jag undrar var denna orädda hjältinna är när det är jag själv som drabbas.