Vad är det som går och går?

Jag kravlade mig över även denna kris. Kan inte påstå att jag skulle ge mig själv pris för min föräldrarinsats, men den har i alla fall inte känts skadlig. Och idag, på vägen hem från dagis säger sötnötstösen min "Mamma, jag ska säja dej nåt jätteviktigt nu, förstår du mamma? Jag älskar dej!". 10 000 gladpiller kan aldrig uppnå samma balsam för min själ som sådana stunder.

Jag gick i kyrkan i söndags. Den glada frikyrkan. Just nu känns Carolakyrkor inte riktigt som min grej, men jag fick hjälp med barnvakt så att jag kunde ta nattvarden. I kön fram till brödet och vinet fick jag lite panikångest för det kändes som jag tog den sista smörjelsen och jag ville böla.

Jag och barnen åt middag hemma hos frikyrkovännerna efteråt och vi hade en avspänd diskussion kring depressioner och kyrkor. Det blev så tydligt i söndags att frikyrkor fokuserar på den kristna samvaron och det är ju jättefint om man nu är glad och go och sprudlar av lycka. I svenska kyrkan är det bara jag och Gud som känns viktigt. Vår relation står i centrum och jag får vara hur sårbar och butter jag vill för ingen annan lägger sig i.

Jajjamensan. En massa generaliseringar men jag orkar inte bli så mycket djupare än så här idag. I vilket fall som helst lyckades jag nästan berätta om min bakgrund för den här familjen igår, vars son går i samma klass som min son. Jag vet inte om det var smart eller inte, men det orkar jag inte heller bry mig om just nu. Vi har klickat på ett bra plan, den här familjen och jag så jag kan bara hoppas att jag inte pajat ytterligare en vänskap nu. Men jag tror inte det.