Smålands nation

Upplivad av alla vuxenpoäng jag tog igår när jag var på banken och började pensionsspara begav jag mig idag till IKEA. När jag var nyinflyttad i förorten blev jag familjemedlem och stammis på varuhuset och idag betedde jag mig som ett tvättäkta IKEA proffs.

Först och främst ska man se till att sätta sig i cafeterian några minuter innan varuhuset öppnar, för då är kaffet nämlisch gratis och gratis är ju som bekant gott, oavsett vad man tycker om kaffe. Skönt tillbakalutad i stolen blickade jag ut över det köande landskapet med en attityd av *gäsp, vad långtråkigt det är att vänta och så extremt ospännande det ska bli att gå in sedan eftersom jag har varit här så sjukt många gånger*. Sedan höll jag på att blåsa min cover när cafépersonalen drog igång rulltrappan. Av någon anledning blev jag gråtmild över Gnosjöandan som framburit en sådan fantastisk framgångssaga. Och nej, jag har aldrig påstått att jag är speciellt balanserad.

När de sista kömedlemmarna bestigit rulltrappan greppade jag min medhavda - blåa till skillnad från de gula som är till låns - IKEA-kasse och tog mig in på varuhuset. Självklart hade jag lämnat jackan i bilen. Redan efter vardagsrummet - men före bäddsofforna tog man miste på mig och de anställda - hur det nu är möjligt när jag gick omkring i pösig röd munkjacka och IKEA-personal som ju alla vet bär gula tenniströjor med marinblå detaljer.

Ett antal fynd senare - eller vad sägs om riktigt, riktigt snygga dricksglas för en femma styck på fyndlagret? – nådde jag parkeringen och här kunde min framgångssaga ha kulminerat i att jag fick hjälpa en gammal dam över gatan eller att jag återbördade ett förlorat barn till sin moder. Dock slutade det som det alltid gör för mig på stora parkeringsplatser – med total förvirring. Tjugo kallt fuktiga minuter senare fann jag bilen och framför allt min jacka.