Hjärtan och hjältar på fars dag

Äntligen börjar medicinen släppa sitt grepp om min hjärna. Är lite darrig och stirrig fortfarande. Sonen ville att jag skulle trä en sytråd åt honom och det funkade inte alls för jag fumlar och känner mig uppjagad på ett sätt som bara medicinering kan åstadkomma. Aldrig mer medicin. Någonsin! Fy fan, rent ut sagt.

Barnen har levt rövare hela dagen som en reaktion på mina två tidigare zombidagar. Jag har bättre hand om dem när jag är suicidal än när jag är drogpåverkad, kan jag be att få meddela. Vad ska en 7-åring och en 3-åring tänka när mamma drattar omkull på köksgolvet och inte kan resa sig på en timme? Eller när hon inte klarar av att avsluta enkla meningar eller bara ligger och stirrar rätt fram när de börjar kivas? Usch!

Fars dag idag i alla fall. Ny tur till graven. Den är så fin nu! Med röd girlang runt rosenträdet och lite iskristaller och fredsfåglar fastsatta. Kunde inte låta bli utan fortsatte pyntet när jag kom hem med att hänga en girlang runt ytterdörren med små ljus i.

Sonen har förresten varit på sin första träff med "sorgegrupp för barn". Han spacade ut totalt och försökte dölja sin rädsla genom att spela självsäker och vara gåpåig till max. Mitt under samtalet vände han sig till mig och sade "Mamma, det känns inte som jag är jag". På kvällen kramade jag om honom och frågade om han tyckte att det hade varit läskigt.
- Ja, jag var rädd att jag skulle börja gråta, svarade han. Det fick mig att tänka till igen.

Han var lite urflippad idag också. Vi satt med några vänner på vårt gamla fik där vi bodde när S levde. Sonen har pendlat mellan att skrika att han hatar mig och att krama och pussa och inte vilja släppa taget om mig. Jag tänker att det är väldigt stora känslor som han måste härbärgera i sin lilla, tunna kropp. Men han gör det bra. Min lille hjälte!