Dagen från helvetet
Det går inget bra för Kang. Alls. Igår passerades en gräns som jag lovat mig själv att aldrig gå över. Oavsett hur jag mår ska jag inte...
- Din bortskämde jävel!
Det var inte mamma och det var inte trettio år sedan. Det hände igår, när sonen började gnälla över att det var champinjoner på pizzan och pillade bort dem med fingrarna. De hamnade på bordet och på golvet och för tredje gången den dagen brast det för mig. Sedan grät vi alla tre och dottern deklarerade att "jag älskar inte dej mamma, jag hatar dej!" och de första fem gångerna svarade jag att hon får tycka så, men att jag ändå alltid kommer att älska henne tillbaka. Sedan orkade jag inte mer. Och sonen blev ett mönsterbarn och då grät jag för att han kände sig tvungen att vara snäll. - Du behöver inte vara snäll mot mig för att jag gråter när jag varit dum mot dig, snörvlade jag.
Dagen idag började med att bilhelvetet skar ihop igen. De ringde från verkstan nyss och jag kommer att få se ytterligare över femtusen kronor försvinna bort på ingenting.
Är det sant att det finns människor som har det bra, eller är det bara en modern myt?
7 comments:
Alla människor har det nog inte bra alltjämt. Jag tänker att du också måste få visa dig svag i bland och tappa kontrollen. Det är ju faktiskt en stor styrka att våga visa att man inte är ofelbar och stark jämt. Du hanterade ju situationen på ett mycker bra sätt ändå.Du gav din dotter bekräftelse på hennes känslor och du förklarade för din son att han inte behövde vara snäll bara för att du var ledsen.Det tycker jag var bra gjort! Du är stark!
*Kram* Paula
www.efera.blogg.se
Jag har själv "utsatt" mina barn för samma sak. Många gånger. Och skuldkänslorna bara växer. Men man måste förlåta sig själv och framförallt acceptera att man inte är mer än människa. Dessutom håller jag med f.g. skribent, att du hanterade situationen på allra bästa sätt. Själv har jag alltid hävdat att barn också har rätt att se vuxnas känslor. Hur ska de annars själva kunna lära sig att visa sina egna? Jag tror inte längre att jag ger mina barn skador för livet genom att de får se mig när jag är ledsen, eller när jag tappar besinningen. Det är en del av livet.
Nej alla andra har det inte bra. Men din historia och bakgrund är nog ganska speciell. Kämpa på. Du gör ett jättebra jobb och är dina barns allra bästa mamma. Alltid.
Åh vad jag känner igen det där. När orken bara inte finns...
Jag har ju en åttaåring och en nästanfyraåring och de är just nu inne i varsin trotsperiod som ibland driver mig nära vansinnets gräns...
Visst skall man inte kalla sina barn bortskämda djävlar, men ibland är man inte mer än människa, och jag tror, precis som de andra skrivit (och som du också innerst inne vet) att det ändå är bättre att visa att vuxna också har känslor, att det faktiskt inte är ok att bära sig åt hur som helst (varken för dem eller dig) och att man ändå älskar varandra och respekterar varandra i en familj, och kan mötas efteråt. Att ni var ledsna tillsammans, och att du bekräftade barnens (och dina egna) känslor på det sätt du gjorde var jättestarkt tycker jag!!!
*skickar lite ork och nya krafter om du vill*
Fattar att orken kan tryter och frustrationen växer i samma takt. Det jag upptäcker hos mig själv är att jag reagerar som starkast på beteenden hos mina barn som jag inte gillar hos mig själv. Klart man får visa sig svag inför sina barn, men samtidigt måste man bita sig i tungan och inte göra och säga som ens föräldrar gjorde. Om han nu är bortskämd, vem är det som skämt bort honom...;)
Vet du..man orkar inte alltid och det är okej. Det är okej att bli arg och ledsen och less på allt.
Du hanterade ju barnen fint efteråt.
Var snäll mot dig själv.
Jag tycker om dig!
Värme
Hej Kang. Hoppas inte det gör nåt att jag länkar till dig (annars får du säga till) Kram om du vill.
Stackars, stackars dig. Men vet du, dina barn har en bra mamma ändå. Vi kan inte vara mönsterföräldrar jämt - jag vet faktiskt inte ens om det är önskvärt - hur kul vore det till exempel att ha en partner som vore felfri, hur mycket ångest skulle det inte framkalla hos oss själva när vi då ser vår ofullkomlighet? Men jag vet hur hemskt det känns när man går över gränsen - det har hänt mig med och det är inte ärorikt. Inte ett dugg. Men livet går vidare och barnen klarar det. Särskilt när man som du förklarar för dem att det man gjort inte är ok. Jag tror att det är det som gör all skillnad, om man kan be om förlåt och säga att man gjort fel, eller om man låtsas som ingenting och som om allt man gör är rätt. Så förebrå dig inte för mycket - dina barn har det bra även om du inte orkar ibland. Jag tror det är bra att skriva av sig, men också att prata med barnen. När sånt här har hänt mig har jag försökt vara öppen och prata med dem, förklara - men utan att bortförklara. Det är min övertygelse att de förstår.
Skicka en kommentar