Brevet som aldrig lästes upp

Det var det här jag inte vågade läsa upp på mötet.

Mitt namn är Kang och jag har alltid sett mig själv som en kompetent, driftig och stark person. Jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill inte ha medlidande. Jag vet att jag har potential att skapa ett bra liv för mig själv och mina barn. Jag behöver bara lite stöd och stöttning ett tag. Jag är fortfarande en människa och jag vill inte bli förminskad.

Det här är ett mitt liv: Jag blev emotionellt och sexuellt utnyttjad av min pappa. Lilla pappa som behövde bli tröstad. Jag blev min storebrors lydiga lilla luder. Han fick knulla mig när han behövde och leva ut sina sadistiska lustar. Jag var mammas lydiga och snälla flicka men jag kunde ändå inte få henne att bli glad. Jag var isolerad i en värld som lärde mig att jag bara fanns till för andras behov. Det som skrämde och gjorde ont var rätt, sade de. Att säga ifrån var liktydigt med att vara otacksam, elak, ful, falsk och självisk. Är man fem år i ett sådant sammanhang är det svårt att skapa en sund självkänsla. Jag blev ingen.

Jag har gått i terapi till och från i hela mitt vuxna liv. För mönstren har levt kvar och jag har kombinerat ett rastlöst jagande efter erkännande med destruktiva relationer. Men jag fick två underbara barn tillsammans med min man, innan han tog sitt liv 2005.

Hur många terapeuter, socionomer, handläggare och ”proffs” jag mött minns jag inte men jag borde tillhöra Sveriges mest genomanalyserade och genomutredda personer. Jag känner mig själv väl vid det här laget. Jag vet vad jag saknar, var jag brister och vad jag behöver.

I mitt liv är barnen min stora glädje. De kommer först och jag tycker att jag är en bra och engagerad mamma för dem. I början av september kraschade jag och då var det barnen som jag var mest orolig för. Det var åt dem jag bad om hjälp mer än åt mig själv. Jag förstår att det inte går att få allt omedelbart och jag är verkligen tacksam för all den hjälp som så småningom erbjudits mig, men jag upplever att hjälpinsatserna skjuter snett.

Jag har uppfattat den nuvarande situationen så här: Alla är överens om vad jag behöver, men ingen, mer än jag själv, är beredd att betala för det. Därför har man försökt hitta andra sätt att hjälpa mig och då blir min familjesituation det konkreta och det enklaste att hantera. Men mitt hus, mitt hem och min relation till barnen har aldrig varit Problemet. De har aldrig någonsin varit orsaken till att jag mår dåligt. Verkligen INTE.

Även om det inte alls är meningen blir det därför förödmjukande för mig när jag ombeds fokusera på mina brister och fel som förälder istället för att få hjälp med att bearbeta min posttraumatiska stress. Gör ni samma sak med tortyroffer, undrar jag? Behöver han som utsattes för elchocker i Irak också redogöra för hur han tror att barnen mår?

Det här vill jag: Jag vill få möjlighet att bearbeta grundproblemet. Min posttraumatiska stress och mitt dissociativa identitetstillstånd kommer att fortsätta att orsaka oreda och depressioner i mitt liv. Det är ett tillstånd, inte en psykisk sjukdom och den har en god prognos vid rätt behandling. Jag är 36 år. Jag brukade projektleda multinationella miljonbeloppsinvesteringar. Jag vet att jag har mycket mer kvar att ge och jag vill tillbaka. Jag vill ta tillbaka min värdighet och bli en del av det här samhället igen. Min pappa tog min oskuld men han tog inte min intelligens och mitt människorvärde.

Hjälp mig att bli frisk så ska jag ge tillbaka varenda krona ni investerar i min terapi. Dra inte bort mattan under fötterna på mig när jag äntligen hittat någon som verkligen har kompetens, erfarenhet och vilja att hjälpa mig. Hjälp mig att hjälpa mig själv.