Växlande molnighet

*Det är varning på det här inlägget*

Jag växlar mellan att ha panik och känna mig helt oberörd inför måndagens möte. Skrev ihop ett brev som jag tänkte att jag skulle läsa upp men just nu känns det bara fånigt. Jag känner mig inte alls så kaxig som de ord jag skrivit:

Jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill inte ha medlidande. Jag vet att jag
har potential att skapa ett bra liv för mig själv och mina barn. Jag behöver
bara lite stöd och stöttning ett tag. Jag är fortfarande en människa och jag
vill inte bli förminskad.

Jag drömmer mardrömmar och vaknar av flashbacks. Minns saker från min barndom och börjar ifrågasätta kontexten kring minnena. Varför sparkade pappa upp dörren när jag låg och var så rädd att jag inte vågade ropa på hjälp? Varför satt han med mig i mörkret utan att säga ett ord? Varför sprang jag omkring naken och visade upp mig för brorsans kompisar? Hur gammal var jag då? Och varför etsade sig brorsans hånskratt fast?

Min kropp förråder mig igen. Min opålitliga, farliga kropp som får män att bli djur. Det är min kropps fel, inte deras. De kan inte rå för vad de gör, för jag förför dem. Jag är rädd men kroppen gör sig ändå redo för penetration. På så sätt kan jag alltid lita på den. Den gör sitt jobb för att det ska göra mindre ont. Men den säljer också ut mig. Legitimerar deras handlingar. Wow! Kolla, hon vill ju själv! Jag får flashbacks och vill kräkas och tvångsmasturbera på samma gång. Så förbannat, jävla äckligt och perverst att jag börjar gråta.

Läser litteratur för partners till överlevare. Försöker förstå att det inte bara var mitt fel att Passionen tog slut. Försöker kräla upp från det hål av självhat som vårt uppbrott skapat. Varför ska jag göra allt samtidigt? Nätverksmöte, flashbacks, relationsfunderingar och den vanliga ågrenen när jag inte räcker till för barnen. Någon gång vill jag sluta straffa mig själv och lägga skulden och skammen hos dem som äger den.

Hans son kommer hit på måndag. Med mamma.