Tänk er 14 personer i ett rum...

Det väller in folk i mötesrummet. De vill liksom aldrig ta slut. De agerar ungefär som på en begravning. Ler lite förläget och blir osäkra på om de ska gå fram och hälsa eller om det är mildare mot mig att bara nicka lite inkännande på håll. Det känns som om samtliga jag och delpersonligheter gått och gömt sig och det blir omöjligt att säga något vid presentationsrundan. Dessutom vet ju alla ändå vem jag är. De är ju här för att diskutera mig. Jag undrar hur många tusen kronor jag kostar just i detta nu om man slog ihop deras timmpenning.

Jag hade tänkt att göra ett bra intryck. Visa att jag är stark och tydlig i min framställning. Istället börjar jag fulgråta med detsamma, för situationen är bara hemsk. Man diskuterar min terapi och vem som ska betala den. Alla tycker att det är väldigt bra att jag har träffat A och att hon förmodligen är den enda som bör och kan hjälpa mig. Men när det kommer till vem som skulle betala är det ingen som kan. Själv tycker jag att mamma och min bror gott kunde betala, men de erkänner förstås inte att något någonsin varit fel och hade det varit så, vore det inte deras fel i vilket fall som helst.