Lill-Studs
När jag var liten skaffade familjen en jättesöt liten katt. Mamma ville att hon skulle heta samma sak som min dagmammas dotter. Det fanns inget namn på hela jorden som kunde vara mer fel. Inte nog med att jag skulle ha ont i magen över att behöva vara hos henne varje vardagseftermiddag, nu ville mamma döpa vår katt efter henne också.
På 70-talet skulle man ha familjerådslag och rösta och leka demokrati. Den enda gången jag minns att vi hade det var när vi skulle bestämma vad katten skulle heta. Jag vågade inte berätta varför jag avskydde deras namnförslag och i "sann demokratisk anda" fick därför katten ett dubbelnamn. Dagmammans dotters och ett som jag fick välja.
Jag plågade nästan livet ur detta oskylda, försvarslösa lilla djur. Det ger mig ångest än idag. Det absolut mest vidriga jag gjorde var att knäppa henne på hennes känsliga lilla nos och skratta åt henne när hon fick ont.
Man kan ge psykologiska förklaringar till varför barn gör så där men oavsett hur hemskt mitt liv kunde te sig är det vissa saker som man bara inte får göra. Punkt. Som att plåga ett djur för att det inte finns någon annan som man vågar vara arg på (var fanns de vuxna som hindrade mig från att göra det här?).
När jag träffade min man skaffade vi hund. Lurviga, härligt stora draghundar. När S dog gav jag bort vår kvarvarande hund. Det var drygt ett halvår efter S var borta och kanske var det så att min son vågade leva ut sin sorg mer. Det är bland det tuffaste minnet jag har från den första tiden efter min mans död, hur min son vrålar när hunden försvinner ut genom dörren. Det var första gången jag var arg på S, för att han tvingade mig att utsätta vår son för ännu ett svek, ännu en förlust.
I torsdags kom vår lille kanin hem till oss. Alla tycker att det är så fint av mig att skaffa en kanin till barnen men lilla Kang studsar bara omrking och fnissar för det är ju faktiskt mest till henne som Lill-Studs* har kommit. Hon kånkar omkring på detta lilla varma, lurviga paket och Lill-Studs snusar henne mot bröstet och allt känns varmt och tryggt och skönt.
*Lill-Studs är ett fingerat namn
5 comments:
Jag tror att det är väldigt många som har minnen av att gjort illa ett djur, när man var liten. Jag antar att det är för att empatiförmågan är underutvecklad och inte har hunnit blomma ut. Jag minns att jag var riktigt elak mot min katt när jag var yngre, jag vet inte hur ofta jag försökt att be kissen om förlåtelse de senaste 7 åren.
Jag drog vår katt i svansen jag. När jag var liten. Tills den fräste ifrån och klöste mig. Det blev läxan.
Sedan måste jag säga att kaninen är gudomligt söt =D
Hälsa lillkang att hon är fin och bra och om någon förtjänar denna lilla söta varelse så är det hon!
Värme
Åh vad roligt för Lillkang med kanin. Är det den på bilden som är "Lill-studs"? Bedårande.
Har inte varit i bloggväärlden på ett tag. Har inte varit någonstans känns det som, men du finns alltid i tankarna.
Kram om du vill
/Toppis
Detta inlägg gjorde mig väldigt arg. Fy fan.
/Emma
Skicka en kommentar