Hur ego är vi?
Det har sagts mig att jag bara klarar av att ha ja-sägare omkring mig. Flera, mer eller mindre nära bekanta eller närstående har sagt det till mig. Andrum och den här bloggen är ett bevis på detta. Det har ju i princip aldrig hänt att jag fått någon kritisk kommentar, men när så skett har jag omedelbart reagerat med att bli ledsen och stött.
Så länge alla ger mig stående ovationer går det bra, men så fort någon börjar ställa (fullständigt rimla och naturliga?) krav på mig, då kommer sanna, självupptagna och elaka jag fram, för jag klarar inte av kritik. Jag har ingen självinsikt och är i grund och botten fruktansvärt egenkär.
Är detta sant? Visst är det en oerhört korkad fråga? Sådan typer av frågor kanske man har när man är 13 och inte riktigt vet vem man är och ens referensramar av naturliga skäl inte är speciellt stora. När jag var 13 ställde jag samma fråga för när jag växte upp fick jag ständigt bevisat att det jag upplevde med mina fem sinnen och de tankar och känslor som de erfarenheterna bar med sig, de var fullständigt absurda och fel. Jag ljög, fick jag höra. Det jag sade hade hänt hade inte alls hänt.
Och saker som gjorde mig skraj, som att det under många månader fanns fotspår nedanför mitt fönster av någon storväxt, eller åtminstonde extremt storfotad människa, som uppenbarligen tyckte om att stå och titta på mig när jag sov eller pluggade eller bara ville vara för mig själv, det var väl ingenting att över huvudtaget bry sig om? Jag, som trodde att min mamma skulle bli upprörd över att nån kanske stod och onanerade utanför dotterns sovrumsfönster. Fel känslor av mig. Fel verklighet. Omtagning!
Så jag frågar igen: Är detta sant? Är jag osedvanligt tafflig, egocentrisk och oempatisk? Eller är det så som ni vanliga människor också fungerar? Blir ni också stötta om någon säger åt er att ni har helt fel eller att ni beter er som idioter? För i min (förvisso mycket ifrågasatta verklighet) upplever jag det som att ni blir precis lika förolämpade och ivriga att förklara och försvara som jag. Kanske till och med mer än jag, för jag har ändå någon slags vana vid att alltid ha fel.
Är det verkligen sant att ni lägger ett tankfullt pekfinger på näsan och utbrister "Jasså, du tycker att jag är egenkär? Så intressant. Berätta gärna mer för nu blir jag riktigt nyfiken och glad!".
Äh, jag vet inte. Som vanligt vet jag ingenting. Jag kanske bara försöker få lite gratispoäng? Lite mer näring åt mitt ego? Jag vet inte vem jag är längre. Hon, som jag trodde var jag, är borta. Istället framträder en fullständigt förtappad ond varelse.
Jag är inte normal. Jag är så ond att jag inte ens begriper att jag är ond. Mitt halmstrå är borta. Den här kontakten med något högre. Med gud eller ljuset eller universum. Det är borta. Inbillningen att jag skulle ha något fint i mig, som jag delar med allt levande, det har bara varit en illusion. Jag blickar inåt och där finns bara ett frätande, fräsande svart hål som gräver och gräver och slukar.
14 comments:
Jag blir absolut sur och irriterad över negativ kritik. Vi är nog helt enkelt funtade så vi människor att vi har svårt att ta att någon annan tycker sämre om oss/är mindre positiva än vi trodde.
Jag tycker det är ofantligt jobbigt med kritik, främst jobbrelaterad. Jag stänger nästan av. Eller när någon närstående ger mig kritik för hur jag är. Jag klarar inte av at hantera det helt enkelt. Endast när jag ber om kritik eller synpunkter kan jag förhoppningsvis hantera det.
du vet du...? inne i ditt hjärta finns det en liten skärva av gud och den skärvan kommer aldrig aldrig försvinna. helt oavsett vad som händer. om du så drunknar i det svarta så finns den där, bara det att du inte lyckas få nån kontakt med den för att det är så mycket svart smörja överallt. som skymmer sikten liksom. du är värdefull och bra. för mig är du en empatisk och varm människa, du är en sån som kan få för dig att ringa när jag är söndertrasad och bara är liten och full av tårar. är det ondska? att inte lämna nån ensam i det hemska..? jag skulle vilja säga tvärtom, speciellt om man gör det trots att man själv är ett kaos.
ibland tappar man alldeles bort vem man är. kanske speciellt såna som vi kan göra det, för att vi så många gånger fått förklarat för oss att vi har fel. att vi inte alls fattar nåt, speciellt inte nåt så viktigt som vem vi är. vi är ju bara sjuka och dumma. är det inte sånt de sagt? men vet du? bara för att det är en massa människor som sagt det så är det inte sant. det finns inte bara sjukdom i varken dig eller mig, och ondska tror jag inte riktigt på. och om många människor säger samma saker så tror man ju på dem till slut. och kanske att du börjat tvivlapå dem, att du hade lyckats se lite av din styrka och ditt ljus. och så kommer det nån och säger samma sak igen. att du är dålig och sjuk och har fel i dina upplevelser. och du kan ju inte fatta nåt alls för du är ju så sjuk.
det är en repris av din barndom. och det sjukaste i det hela är inte du. det är din barndom. och att människor tar sig rätten att ge dig repriser på den, så att du tappar bort ditt ljus. igen. men ingen av dem har rätt. de har inte rätt att göra så och de har inte rätt i vad de förmedlat till oss. det finns mörker och kaos i dig, sjukdom och saker som inte går att klara. men inte bara. det ljusa och gudomliga och underbara och varma finns med. jag ser det. även om du inte ser det. det spelar ingen roll vad nån annan säger, jag vet att det finns där ändå och jag tänker inte ändra mig. jag tänker inte ljuga, jag har slutat med det.
du kan ju sudda detta inlägget om det var jobbigt av mig
värme
Jag tål inte alls kritik och blir oerhört defensiv när jag blir kritiserad. Samtidigt som jag blir lätt illamående över möjligheten att jag haft/gjort fel. Kritik är inget som någon tycker om. Och självklart är bloggen en egoboost. En källa till välbefinnande och stöd från människor i mer eller mindre samma situation...
Och t, det var då jag dårå...:)
Vad som är verkligt är subjektivt. Ingen annan människa kan bestämma hur man ska reagera eller tycka kring olika saker. Och det där med att vara egenkär, det är alla jävla dogooders som har de största egon med deras förbannade kvävande välvilja.
Jag känner igen det där. Jag berättade för mamma vad pappa hade gjort, men hon trodde mej inte och sa att jag hade livlig fantasi.
Jag försökte övertala mej själv att det inte var sant, att jag hade drömt.
Sedan blev jag osäker på mej själv, och tänkte typ "Är det här verkligen bara ett bord, lr är det kanske något annat, fast jag tror det är ett bord"
När jag sedan blev diagnosticerad med samma könssjukdom som mamma,och pappa, sjukt.
Var det ju lite svårt att låtsas att det bara var drömmar längre.
Även för mamma, som blev deprimerad och la sig i sängen och stirrade in i väggen i månader.
Men lyfte på arslet och flyttade med mej, det gjorde hon inte.
Har inte hittat in till din blogg tidigare och kan inte säga "vad du är". Om nu någon som läser din blogg verkligen skulle kunna svara på en sån fråga. Men anledningen till att jag kommenterar är nog mest för att jag undrar om det spelar någon roll om du är "egenkär", står dig själv närmast och blir förbannad när folk kritiserar dig?
Jag ser ingen som helst anledning till att vara "mogen" nog att kunna ta emot kritik eller vad det nu är fråga om, alltid i alla situationer. Det är fruktansvärt överlägset att förvänta sig att någon alltid ska acceptera kritik. Tvärtom försöker jag lära mig att bita ifrån när tillfälle ges.
Det finns nyanser såklart. Kritiserar någon något som de har rätt att tycka till om, eller kritiserar någon MIG för att de har andra ramar för vad som är okej eller inte. Två olika saker, det ena är en jämställd diskussion där jag väljer att ta till mig det som sägs, det andra ger mig rätt att be den som uttrycker kritiken att fara åt helvete eftersom det bottnar i subjektivitet och inte ger någon rätten att bestämma över mig.
Min reflektion: Varför ställer du upp det i ett svart eller vitt-perspektiv? Att vara snarstucken och ha svårt att ta ibland berättigad kritik är väl inte detsamma som att vara ond?
Att det sedan finns en förklaring till att du reagerar som du gör (tidigare negativa erfarenheter) är väl en sak, men varför behöver du ens gå i försvar? Vi får väl alla försöka ta ansvar för vårt eget handlande och våra egna reaktioner? Åtminstone ansvar i den konkreta situationen gentemot vår omgivning, även om vi vet med oss själva att vi har en benägenhet att reagera på ett visst sätt pga tidigare svåra upplevelser?
Jag vet att detta är lättare sagt än gjort, men någonstans måste man ju bryta den onda cirkeln, och åtminstone rent förnuftsmässigt börja ta ansvar. För vem kan inte ursäkta egna fel och brister med tidigare negativa upplevelser? Det kanske är så din egen mor m.fl. innerst inne rättfärdigar sitt handlande (icke-handlande) gentemot dig?
Som sagt, jag vet att det är svårt att leva upp till det egna ansvaret, men kanske är ett ärligt ifrågasättande en bra början?
Jag funderar över varför du skriver det här inlägget - inte i betydelsen att jag ifrågasätter att du gör det, för det gör jag inte - utgår ifrån att det fyller ett behov. Och det är just det behovet jag funderar över. Testar du tanken eller tror du på den?
Jag tror inte att det finns onda människor. Vi gör onda saker, vi är självupptagan, oempatiska - alla och envar och i olika dos. Men jag vågar betvivla att du skulle vara mer ond än någon annan av oss och jag känner mig inte särskilt ond. Däremot kan jag känna mig fullständigt värdelös ibland, kan det vara det du förväxlar med ond? Om vi nu ändå antar att det finns onda människor så är det de som förgriper sig på barn, utövar våld och med avsikt skadar. Det är inte du. Det är inte heller jag.
Kritik ÄR jobbig, inte bara för dig. Jag tror att du har helt rätt i din iakttagelse att de flesta tycker att det är jobbigt med kritik. En fullständig sociopat som inte interagerar med sin omgivning tycker förmodligen inte att det är jobbigt, så att man tycker att kritik är jobbig är väl samtidigt ett sundhetstecken?
Jag känner mig ifrågasatt och värdelös om jag får kritik, känner igen det Hanna skriver om att stänga av. För mig gäller det dock i första hand kritik som rör min person privat, mindre jobbet. Jobbet är inte lika viktigt för mig och därför kan man inte heller riktigt nå mig ända in med sådan kritik. Men privat - då gör jag en hel hönsfarm av en fjäder och mår riktigt, riktigt dåligt. Om Han kritiserar - hemska tanke - är relationen över i min värld, det är likställt med att han håller på att lämna mig. (Hur normalt är det på en skala...?)
Sedan finns det människor som är mer eller mindre bra på att dölja hur de känner inför kritik. Men jag tror verkligen inte att de som utåt verkar ta kritiken som något konstruktivt inte känner något inuti.
Så - efter en evig utläggning - jag tror inte att du är varken bättre eller sämre än oss andra i det här avseendet. Däremot är du lite modigare än många, eftersom du uttalar det - det är inte lätt att erkänna sånt som inte är så ärorikt, det är liksom inte "snyggt" att inte kunna ta kritik utan att höja på ögonbrynet.
Jag välkomnar kritik så länge den är konstruktiv och befogad. Ja, den kan faktiskt lära mig saker, både om mig själv och andra.
Tja hur ego är vi?
Jag vet inte om du är det. När du mådde dåligt gjorde han allt för dig, fastän du isolerade honom och inte släppte in honom en enda millimeter. Nu mår han dåligt och har följt med ner i skiten för han kan inte ta hand om sig själv utan att tänka på dig & de reaktioner som han ev framkallar. Vad gör du då tillbaka? Det är ett slags mått på ego. Om man ger tillbaka utan att fråga.
Det är ditt val. Om du ser dig själv som ond och svart, så blir du det, i dina ögon. Om du försöker se dina positiva egenskaper och arbeta med dina negativa så finns det en väg framåt. Men det är ditt val. Lägg inte ansvaret på andra människor och hur de behandlar dig, vare sig det är på gott eller ont.
"Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan ditt eget samtycke". Och i det här fallet är det du själv som ser ned på dig.
Vi möter människor varje dag, det vore oundvikligt att inte få ta del av kritik, vare sig den är befogad eller inte. En blick, ett ord eller ett kroppsspråk som talar om vad personen tycker eller tänker, det kan fälla en till marken, om man låter det hända. Om du vill leva, älska och bli älskad för den du är måste du först börja acceptera dig själv.
Det är ditt val.
Jag har inte så många ord och känner mig rätt liten och barnslig just nu.. Men jag tycker att all kritik som är värd att lyssnas på ska framföras med respekt. Är den inte det så är det svårt att ta det till sig utan att bli skadad. Och även konstruktiv kritik kan göra ont. Man måste få tillåta sig själv att också känna det.
Äsch, nu blev det mest högtravande och svamligt. Men jag vill i alla fall också säga att jag inte tycker att du är ond eller ego eller dum på något sätt. Och du känns väldigt..öhm ren, liksom. Äkta, ren. Fin. Bra.
värme i mängder!
Skicka en kommentar