Gamla sanningar och nya meriter
Vem vill inte vara storsint och stå över vardagsmänniskornas taffliga och egocentriska beteenden? Vem vill inte vara felfri oavsett klyschor om att fela är mänskligt? Man vill ju väl. Jag tror att det är sällan som vi gör något för att medvetet såra en annan människa. Ibland blir det heltokigt, för vi utgår från oss själva och alla människor fungerar chockerande nog inte likadant lär vi oss. Borde vi lära oss.
Mitt jag har alltid ifrågasatts. När andra gick från att vara i symbios med mamma till att upptäcka världen och få ett starkt och stolt ego, då fick jag gång på gång mitt ego invaderat och skändat. Istället för att få hjälp med att stå upp för mig själv, gjordes jag gränslös. Jag var ett offer.
Men man kan inte leva på gamla meriter för evigt. Det slutar att vara charmigt efter ett tag. Jag kan inte bemöta allt och alla med att säga att det var synd om mig när jag var liten. Jag har ansvar för mitt liv och jag har ansvar för mitt eget välbefinnande.
Det tog decenier innan jag var tillräckligt mogen att se mina mönster och ännu längre tid innan jag hade mod nog att försöka bryta dem. Jag uppfostrar mig själv nu, på samma sätt som föräldrar uppfostrar sina barn. Jag har vaggat och vyssjat och välkomnat mig själv och försöker lära mig att förstå och agera rätt.
Jag tror att det är svårt att förstå att någon som börjar få hängande hamsterfickor i kinderna och slappa ögonlock rent mentalt befinner sig på ett barnstadie när det gäller sin mentala utveckling. I alla fall på området att lära sig vem man är. När jag säger att jag inte vet vem jag är så är det helt sant. Jag upplever pubertala livskrisfunderingar just nu. Eller är det bara en lite för tidig 40-årskris?
Jag prövar mina teser . En del är mina egna, andra är pålagor från tidigare. Ett barn som får höra att hon är ond av sina föräldrar har lätt att ta det för en sanning, för mamma och pappa vet alltid bäst. Vissa saker har jag aldrig riktigt ifrågasatt men så uppstår situationer som gör att den gamla känslan kommer tillbaka. Det dånar i mitt huvud Jag är ond! Jag är ond! Jag är ond! och det är svårt att veta om det är sant och vem det är som vrålar i mitt huvud.
Tack för era svar på mitt förra inlägg.
4 comments:
Jag är anonym, men jag bloggade under Nyima förut, men har tyvärr lagt ner den bloggen.
Iallafall, tack för din ärlighet!
Det är viktigt att ta ansvar, att inte leva som offer hela livet. Men skillnade mellan att vara offer och känna verklig sorg för det vi upplevt är verkligen hårfin.
Ibland lyckas jag, ibland inte.
Det viktigast är nog ärlighet emot sig själv främst för att någon gång våga vara ärlig emot andra.
Jag för min del, tror att gåtan är att verkligen känna 'alla' känslor, och speciellt de där mindre angenäma du pratar om i början av ditt inlägg.
Har vi inte fått det vi behövde som barn, fortsätter vi att söka, med ganska raffinerade metoder för att söka uppmärksamhet. Att våga se 'det' krävs en jävla massa, ja, en jävla massa mod.
Det är helt ok att känna även, avund, bekräfelsebehov, skuld, självömkan.
Det är när jag trycker ner de känslorna de dyker upp i sina förädlade former, med självbedrägeri som följd.
Så tror jag, och tack till mig själv för min egen ärlighet :)
J
Jag håller med anonym i allt han/hon säger.
Jag vill bara lägga till att jag personligen,i viss mån, tycker att det är okej att "skylla" på det man gick igenom som barn. Tycka synd om - barnet som det hände.
Vår uppväxt och barndom är det som formar oss. Det man får lära sig, vara med om som barn, är det som sätter sina spår.
Det måste bearbetas och byggas upp på nytt. Och där i mellan så är det helt förståndligt att känna självömkan och att känna sig vilsen.
Men det jag säger och tycker spelar ingen roll, för du verkar vara väldigt klok och full av insikter.
Annars så vill jag bara lämna lämna ett litet citat av Gardell
" Det viktigaste är inte att veta vem man är, ibland så räcker det faktiskt med att leta".
Det känns som om du är på rätt väg. Du är så klok och stark, trots allt.
All lycka!
Du skrev: "Det dånar i mitt huvud Jag är ond! Jag är ond! Jag är ond! och det är svårt att veta om det är sant och vem det är som vrålar i mitt huvud."
Det tangerar det jag brottats med en tid. Att förstå att den inre röst som finns i mig inte är samma sak som mitt jag. Mitt jag har jag upptäckt har inga ord. Orden tillhör ett annat skikt. När det dånar som du beskriver i mitt huvud så försöker jag iaktta. Som att mitt jag finns där och bara tittar och lyssnar på det "andra" som låter högt och försöker få mig att tro på det som sägs.
Jag har så länge trott att mina tankar är mitt jag. Nu tror jag inte det längre, nu tror jag att min kärna använder sig av orden utan att först tänka på dem. Det som kommer ur djupet det är min kärna, det är min identitet. Det andra är saker som jag lärt mig som andra velat forma mig till.
Skicka en kommentar