Vägen hem

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Tove Jansson

Jag är trött. Orkar inte blogga och orkar inte läsa. Mamma kom farande igen och trots att jag känner mig hudlös och skör har den här samvistelsen gått ganska bra. Kanske är jag för utmattad för att orka bli upprörd. Jag har till och med tyckt att det varit komiskt när hon ena stunden försöker ge mig dåligt samvete för att jag inte "sätter henne i arbete" för att i nästa stund spela martyr när jag ber henne om hjälp.

Tyvärr är mina sömnproblem tillbaka och det är något jag fruktar nästan mer än flashbacks. Har sovit extremt lite under flera dagar nu och känslan av att jag har en rusande motor i skallen är här igen. Kroppen går på någopn slags tomgång och när jag lägger mig ner känns det som att huvudet svävar ovanför kudden.

Jag minns rätt lite av vad som hänt de senaste veckorna. Jag har stora minnesluckor och en känsla av overklighet. Minns inte riktigt vad jag sagt till vem. Och ibland när jag pratar känns det som att det bara är en autofunktion av mig som pratar för jag själv är inte riktigt engagerad.