Otacksamma jag

Det här inlägget kanske är helt obegripligt för vissa. För jag är säker på att inte ens soctanter är elaka med vilje utan att de helt enkelt inte förstår vad det innebär att vara deprimerad och att de definitivt inte har en aning om vad panikångest är för någonting. Varför skulle man förresten kräva det av en soctant? Jag är lite osäker vad de läser på sopis, men tre års högskoleutbildning för att sedan sitta och avgöra trasiga människoöden, det är inte så länge. Det är kanske egentligen väldigt synd om socialarbetare. Bara att tvingas sitta i ett tegelbrunt 8-våningshus i ett tråkigt förortscentrum med utsikt över en infartsparkering är ju fullständigt känslodödande (varför ligger alla socialkontor i samma typ av byggnader i samma typ av grå förortscentrum med samma typ av hopplöshetsatmosfär?).

Jag mår fortsatt kass. Jag har hamnat i ett självförakt som är så kvävande att det är omöjligt att se någon väg ut. Igår fick jag extratid hos min terapeut och hon satte sig att ringa för att hitta någon akuthjälp. Hon tyckte att det borde finnas någon slags färdig plan för människor som drattar igenom men som inte är akut suicidala och som har barn. Att det borde vara fler än jag som inte orkar vara mamma på heltid.

Vi blev hänvisade till personer som avbröt mitt i en mening och sade att det här verkligen inte var deras bord. Vi hamnade hos telefonsvarare. Sist hamnade vi på mitt socialkontor. Kvinnan vi pratade med undrade om vi kunde vänta till den tid jag har bokad med min egen handläggare nästa vecka. Det kanske är en jättelogisk och helt oskyldig fråga men jag undrar ändå hur de tänker?

Här ringer en terapeut åt sin patients räkning för att hon är så oroad för att släppa iväg patienten att hon vill se till att någon tar över, tar hand om eller åtminstonde bevakar henne. Nästa vecka är lika avlägset som nästa årtusende. Nästa vecka är evigheter. Om jag går under idag spelar inte nästa vecka någon som helst roll.

Jag vill skrika "NEJ, NEJ, NEJ!!! Jag har inte ringt hit bara för att tala om för er att jag kan vänta till min inbokade tid nästa vecka. Förstår ni inte det?!!" Och soctanten frågar "Varför då?" och det låter som att hon faktiskt ïnte förstår det på riktigt. Tretusen tankar far genom huvudet varav tvåtusenåttiofem handlar om att det är lika bra att ge upp, men A sitter och tittar på mig så jag tänker "Kom igen nu för fan, visa att du vill ha hjälp" och jag sväljer integriteten, självkänslan och värdigheten och säger att någon måste hjälpa mig med barnen för jag orkar inte och soctantens svar kommer redan innan jag hunnit till "orkar inte" för hon har väl förstås mycket att göra och är lite trött på alla trasiga människospillror som ringer och tror att de ska kunna få någon slags särbehandling.

"Ja, men det bästa är om du väntar till tiden nästa vecka, förstår du. Då har du ju din tid med din handläggare."

Ja, det är förstås så jag ska tänka. Jag ska tänka att jag VÄNTAR till NÄSTA VECKA för att få hjälp med att överleva den kommande kvällen, den kommande morgonen och framför allt den kommande helgen. Jag ska tänka att jag i alla fall har en tid NÄSTA VECKA när jag bryter ihop inför barnen. När jag ser deras ögon som blir svarta av oro och jag ändå inte förmår att trösta dem. Jag ska tänka att NÄSTA VECKA har jag ett introduktionsmöte på soc och då ska jag få träffa en ny handläggare som ska höra sig för om det finns något behov av extrastöd för mig. Som till exempel en stödfamilj. Fast jag får räkna med att det kanske tar till efter jul att hitta en sådan familj. Men det gör inget för när tvätten ligger i berg, soporna börjar stinka och det är tomt i kylskåpet och jag skriker åt barnen för att jag inte orkar då kan jag tänka att EFTER JUL då kanske vi får en kontaktfamilj och det är ju härligt.

Jag behöver hjälp NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!