The kulmen is nådd

Jag tror att kulmen nåddes igår. Nu känns det som hela norra stockholms landsting är inblandad i mitt väl och ve och även om det är jobbigt att ens misslyckade liv på nytt är offentligt så är det också skönt att veta att jag inte måste orka.

Korpdotter skrev en klok kommentar om att vi i det glada dissociationsgänget ju inte brukar må så bra av att den lilla lockas fram i offentlighetens ljus och att det är just det som sker när man sitter där och ber om hjälp. Omedvetet från båda håll, förstås.

En farhåga med allt det här är att jag inte ska kunna bryta mönstret med myndigheterna igen. För nu är ordningen satt och Liten Kang har blivit utlovad hjälp men hon får inte ta över för då kommer jag för evigt att vara hjälplös och menlös.

Men ett problem i taget. Just nu orkar jag inte oroa mig riktigt för det. Jag är lättad över att mina tankar återvänt till de levandes värld igen och att barnen fick vara gnälliga och vägra sova igår kväll utan att jag blev dum.

Jag har sänkt kraven på mig själv och tänker att det inte kommer att ge framtida men att jag lät barnen titta på TV hela kvällen och käka rostat bröd till middag för att jag inte orkade bråka om att dem och "laga mat" ingick inte i gårdagens överlevandskurs.