Felsökning

Jag vet att de bara vill mig väl. Jag till och med känner det. Jag förstår att de måste fråga. Hur ska man kunna få någon hjälp om ingen vet hur man har det? Idag har jag träffat socialen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och en sjuksyrra på psykmottagningen. Jag har pratat hela dagen om hur otillräcklig jag känner mig, vilken misslyckad, skamlig skitstövel till noll-morsa, dotter och flickvän jag är och jag möts av vänliga ögon, bekymradat rynkade, medlidsamma och lite våta.

Det går kanske inte att föreställa sig hur uttröttande och förnedrande det känns, för de här människorna har som jobb att hjälpa mig och behöver inte alls tycka synd om mig men de gör det ändå. Det är inte något som egentligen går att ta på och kanske är det bara inbillning eller något fabricerat i min självgoda hjärna (vilket har påpekats för mig tidigare). Men känslan av utsatthet är så förödande för ens ynka lilla självförtroende.

Jag, med en plastmugg automatkaffe på en stol i ett fönsterlöst konferensrum och på andra sidan bordet ett gäng hjälpare. Det spelar ingen roll hur snälla de är för det är vad situationen gör med min självaktning som är problemet. Jag kan inte riktigt välja om jag vill vara där eller inte. Kan inte bestämma själv vad jag ska prata om,vad jag vill berätta eller inte berätta. Jag får sitta där, på ena sidan bordet, och berätta om varför och hur och på vilket sätt jag inte klarar av att hantera mitt liv och mina barn.

Och hjälparna sitter och nickar och förstår och suckar och antecknar och utbyter blickar. Och så talar de med lugna, professionella röster om vilka insatser som de tycker är lämpliga och jag krymper ihop när de säger att de förstår och vill muntra upp mig. För vi är inga jämlikar. Jag sitter och vädjar till dem och blottar min egen otillräcklighet och de sitter och tröstar och klappar och delar ut gåvor i form av olika behandlingsalternativ och möjliga stödpersoner.

De ska se till att få mig på fötter, de ska göra det som jag själv inte klarar av. Och jag vet att jag är orättvis och otacksam och att det skapar hemska klumpar hos folks magar att jag inte är tacksam för Sverige och vårt fina system och alla människor som verkligen gör allt för att hjälpa mig. Jag är otacksam för jag orkar inte bli glad över att behöva bli omhändertagen.

Men jag är också en individ med känslor. Jag är också en person som vill bli respekterad och behandlad som en kapabel medmänniska. Det gör ont och jag projicerar men lika fullt är det så, att varje gång jag måste be om hjälp, så riktas strålkastarna mot att det inte är så. Jag är inte jämlik. Jag är inte kapabel. Och det är inte hjälparnas fel. Det är bara mitt eget.