En välbehövlig ångestpaus

Jag bröt tillfälligt zombiläget och tog med barnen ut på promenad i lilla skogen vid vårt hus. Solen var varm och snäll och sonen visade vägen genom skogen till "den perfekta utflyktsplatsen" där han lovade sin lillasyster att hon skulle kunna spela fotboll. Och lillasyster kånkade på stor fotboll och liten teddybjörn och storebror kände sig stor och visade oss hur vi skulle sätta fötterna för att inte halka. "Bra, mamma! Jättebra! Du är så himla duktig!" utropade han och jag undrade om jag verkligen låter så där och om det är bra eller dåligt.

Den enda incidenten var när han halkade på en uppstickande trädrot och hans bionycle flög ur handen på honom och legosnubbens fot upptäcktes försvunnen. Vi kom till en fantastisk utsiktsplats och satte oss att mumsa äpplen och digestivekex (med olivolja i och inte mindre än 0% transfetter). Snart var barnen igång med att bygga en koja av pinnar och vi turades demokratiskt om att leta pinnar och vakta kojbygget.

Det blev en fin koja för nallen och dottern gjorde snabbt om det till en nalletoalett och jag fick hjälpa till att torka honom för han envisades med att smutsa ner sig hela tiden. På vägen tillbaka letade vi efter den försvunna bionyclefoten.

- Häl äl den! ropade dottern och sonen rusade fram och gav henne jordens mysigaste kram och sade att hon var världen bästa och underbaraste och att han skulle tänka ut en riktigt fin belöning (och föreslog mig att han skulle få bjuda lillasyster på glass - och kanske få en själv också?).

Och vi kom hem och en skolkompis ringde och dottern somnade med mig i sängen. Och nu leker barnen och sonens klasskamrat för fulla muggar och alla är sams och det känns som jag är med i en glad barnfilm.