Cerise hjälp
De senaste två veckorna har jag och mina vänner ringt runt till varenda jourtelefonnummer som finns. Kontenan är att det inte har gått att få någon akut hjälp alls för:
- Jag är inte akut suicidal (går bara och tänker på olika sätt att ta livet av mig hela tiden och det är inte samma sak) och
- Jag slår inte mina barn (och därmed är de inte i akut fara).
Nu känns det bättre och jag är kapabel att göra annat än att fulgråta eller sitta och stirra tomt ut i luften och har börjat våga ställa krav. Jag har sagt till soc, till FK, till min terapeut och till psykiatrin att jag inte kan fortsätta så här. Jag behöver mycket mer hjälp att ta hand om det som är orsaken till mina sammanbrott. 45 minuters terapi i veckan är alldeles för lite. Jag måste någon gång få möjlighet att hinna ikapp.
Tro mig, trots att jag är dissociativ, känner jag mina behov väl. Jag är kapabel att veta hur jag fungerar. Jag bryter inte ihop på skoj. Tar inte emot hjälp för att jag är lat. Varenda liten milimeter framåt är en slitsam arbetsseger. Varför kan jag inte få stöd i det? Varför kan jag inte få den specialisthjälp som samtliga parter är rörande överens om att jag behöver? Psyk känner sig förorättade för att jag väljer att gå kvar hos min terapeut på Kris och Traumaenheten. Hos specialisten på sexuella övergrepp och dissociativa beteenden. Men muppen som de själva skickade på mig hade inte ens vett att hälsa när vi träffades.
Idag träffade jag en cerisklädd kurator på Psyk och hon ville genast bli min talesman och ställföreträdare i olika sammanhang och kanske är det jag som är överskeptisk men hur ska jag kunna be någon att föra min talan som jag aldig träffat tidigare (men som iof har en ytterst matchande cerise ring och lika matchande cerisa örhängen)?
Återigen säger jag att det jag behöver är hjälp till bearbetning. Återigen duckar de effektivt för min begäran och pratar hjälp med barnen lite då och då. För då kommer jag att få ro att ta hand om det andra också. Lilla vän.
Hur då? Ska jag sitta och berätta incestminnen för kontaktfamiljen? Ska jag ha bildterapi med dagis? Tror de att det är lätt för mig att hantera min ångest, dissociation och depression? Vad exakt är det som kommer att hjälpa mig att effektivare utnyttja mina larviga 45 minuter i veckan?
De tänker som om jag har någon slags light-diagnos. Det är klart att mitt liv blir mer hanterbart om jag får en kontaktfamilj som kan ta ungarna ibland. Men det som orsakar att jag ibland inte klarar av att hantera mitt liv eller barnen, det får jag inte hjälp med. Akututryckningar, symptomlindring. Istället för att hjälpa mig att bli permanent frisk.
Jag skriker och bankar och bönar och ber om hjälp. Men ingen tar mig på allvar. Det är alltid andra som vet bättre.
11 comments:
Jag har läst din blogg lite grann och de senaste inläggen är inte lätta att följa rent intellektuellt för mig som inte är i behov av vård. Jag förstår att det handlar om panik och känslor och då är man inte rationell.
Som jag förstår det verkar det inte lätt att få hjälp och vården verkar definitivt inte vara en godisbutik där man kan välja det man själv vill ha.
Men om du ska få adekvat hjälp så måste du nog veta vad du vill. Ett problem som jag tycker mig se är att det verkar som om du inte vet vilket ben du ska stå på, eller vilka signaler du skickar ut.
Du vill ha hjälp, men inte den hjälp du erbjuds. Du vill ha hjälp med barnen, men egentligen handlar det om att du själv behöver hjälp.
Kan inte din terapeut hjälpa dig att formulera något?
Det verkar också som om du lägger ned energi på att leta fel hos dom som ska hjälpa dig. Vad spelar det för roll om personen är cerice, grönt eller lila klädd för dagen? Vore det inte bättre om du kunde lägga den energin på dig själv istället?
Jag hoppas från mitt hjärta att du kan få den hjälp du behöver.
Karina
Jag är glad att det känns lite bättre för dig, Kang.
Jag vill gärna också kommentera Karinas kommentar.
"Men om du ska få adekvat hjälp så måste du nog veta vad du vill."
Man behöver inte vara i behov av vård för att inse att en människa som är i behov av vård inte alltid och väldigt sällan kan uttrycka exakt vad hon vill. När man skriker i panik, skriker man inte hjälp.. jag vill ha det eller det. Man bara skriker.
Det är upp till de professionella "hjälparna" att tolka signalerna som skriks, inte upp till den utsatta att formulera exakt vad som krävs för att komma ur tillståndet. Det vore som att gå till doktorn och säga åt honom att vara tyst så att man kan tala om sin egen diagnos.
Att "klaga" på "fel" hos dem som borde hjälpa, är bara ett sätt att vända ångesten utåt och jag kan inte tänka mig att Kang skulle uttala detta direkt till personen. Man gör så här enbart för att ventilera sin ångest.
Jag tror att du menar väl, men dina ord kan göra mer skada än nytta. Om du verkligen vill hjälpa, försök istället att förstå.
Jag ber om ursäkt att jag formulerade mig klumpigt. Jag ville inget illa, tvärtom. Lilltanten har rätt.
Det handlar om att förstå.
Karina
Lilltanten: Tack och ja, det är skönt att det har vänt igen. Och samtidigt konstigt hur stilla det känns efter allt stormande.
Karina: Tack för dina kommentarer. Jag värdesätter dem för jag förstår att det kan verka helt obegripligt när man inte befinner sig där själv, eller har egna erfarenheter. Det är bra med andra perspektiv och att få distans.
Jo, jag flippade rejält. Ringde och tjöt och hulkade och grät och for runt och letade desperat efter någon som kunde hjälpa mig. Och då var det akut hjälp som jag behövde. Det vill säga hjälp med att ta hand om barnen.
Men det är en fördröjning i systemet och först nu verkar de signalerna gått fram. Nu, när krisen är över. Och då är det helt andra behov som är viktiga.
Som jag upplever det nu har min vädjan om hjälp med barnen blivit det enda de fokuserar på. Och det i sig är lite kontraproduktivt, för om det är något enda litet som jag är stolt över, så är det att jag tycker att jag är en rätt okej förälder vanligtvis.
Nu tycker jag att de gör barnen till mitt problem när det är barnen som är mitt minsta problem. Eller ett icke-problem. Det är barnen som drar mig framåt och som ger mig inspiration och hopp om fortsättningen.
Nej, barnen är inte mitt problem. Det har jag påpekat för alla, men ingen lyssnar. Jag har varit väldigt tydlig (tycker jag själv) med att säga att jag måste få hjälp med att bearbeta grundproblemet. Problemet som orsakar mina dippar. Problemet som orsakar att jag ibland inte orkar med tillvaron.
Det är frustrationen över att inte få gehör för det som jag gav utlopp för i det här inlägget.
Och nej, det är verkligen otroligt infantilt att sitta och hänga upp sig på folks kläder. Min älskade terapeut klär sig för övrigt också gärna i skrikiga kombinationer och ser ut som Gudrun Sjödén reklam ibland. Men det är helt ovässentligt. Och det är inte det som upprör mig. Det är verkligen att raljera över folk att skriva som jag skrev.
Men samtidigt blir jag frustrerad över att inte bli lyssnad på. Jag blir behandlad som ett litet barn som inte vet sitt eget bästa. Och då beter jag mig som ett barn tillbaka. I alla fall här på bloggen...
Tack Kang.
Jag blev uppriktigt rädd att jag skulle förstöra något med mitt inlägg. Lilltanten är en "klok tant" och jag håller absolut med om att man ska visa empati, inte bara sympati.
Det var inte min mening att vara fyrkantig, utan jag ville, som du själv så klokt uttrycker det, titta på det hela med distans och ur ett annat perspektiv.
Tack för att du tog det så bra.
Karina
Är tom på ord just nu....lämnar ett stort vitt fluggigt moln fyllt med varma tankar, styrka och så många kramar du vill ha ocb behöver
Halkade in på din blogg av en slump. Känner sådan sympati för din situation, och önskar att du ska få hjälp att bearbeta allt inom dig. Ett simpelt råd: försök att vara mera arg än förtvivlad. Du är så BRA och vettig i allt du skriver, så jag blir förbannad över att du ska behöva må så dåligt över skit andra gjort dig.
Många varma tankar från en medmänniska en lördagskväll i september.
Det kan vara så svårt att få hjälp när det behövs. Du är så stark Kang! Lova att du aldrig slutar att kämpa.
Har suttit här och läst ikapp efter mitt sammanbrott!
Blev ledsen för din skull när jag läste ditt fint formulerade inlägg, att ni gått skilda vägar.
Men precis som andra skrev. Du är också värdefull. Du ska leva vidare och en dag, någon dag, hitta glädjen och lugnet.
Usch, jag har suttit i telefonen de sista dagarna och sökt hjälp, man slussas fram och tillbaka. Psykakuten hänvisar till öppenvårdsmottagningen. Där finns varken terapitimmar eller läkartider utan säger att detta är psykakutens sak. Men så länge man inte tappat kontakten med verkligheten, varken skadat sig själv eller andra blir man hemskickad med ett rcept. Man försöker med primärvårdspsykiatrin men dom tar bara emot kortare kontakter. Har även försökt med en privatpraktiserande psykiatriker utan napp för min anhörige. De ända som ställt upp på ett bra sätt är soc. men det är så frustrerande när vården inte ser till hela människan.
Själv är jag oerhört tacksam för den ovanligt kvalificerade stöttning jag själv fått inom öppenvården. Annars hade mitt eget sammanbrott blivit värre.
Ååå, vad jag önskar att du ska få bra hjälp och vård för att stärkt kunna gå vidare med lite ro i kroppen.
Styrka, Hopp och Värme till Dig
Du är en fin människa, glöm aldrig det.
Nu är jag arg:
http://avgrundsdjup.wordpress.com/2007/09/24/tack-for-den-kniven-i-ryggen-dn/
oh fy fan vilken igenkänning! just nu kan jag inte skriva mer, men det kommer nog. ojojoj. önskar dig hett lycka till!!
Skicka en kommentar