Avbön
Jag hör själv hur hemsk jag låter i mitt tidigare inlägg och att det är svårt att förklara varför det är svårt att ta emot hjälp.
Men jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv. Gjorde det till en dygd att vara självständig tidigt. Självständig så till vida att jag inte lät andra komma åt mig och såra mig. Självständig som i att klara mig själv Jag ville bevisa att jag inte var oduglig. Jag ville vinna deras respekt och kanske har jag fortfarande inte förstått att allt jag gjorde var att fylla ut något som saknades hos min familj. Och eftersom de inte hade förmågan att ta hand om det själva försvann aldrig deras självförakt och därmed var aldrig det jag gjorde tillräckligt bra.
Jag var en av de där som lyckades. Hade viktiga förtroendeuppdrag på internationell nivå när jag fortfarande var tonåring. Jagade högskolepoäng och hade prestigefyllda anställningar. Jag var kapabel och ung och fick andra att må bra och joggade och yogade och hade kombi och vackra barn.
Och jag vrålade Ser ni nu?! Ser ni nu att jag kan? Att jag är värd att få vara med? och sedan kraschade jag. Allting föll och mest av allt föll jag och den bild av mig som jag så innerligt gärna ville tro på.
Varje gång jag sitter där på besöksstolen och snurrar plastmuggen med det avslagna kaffet mellan händerna vrider också kniven om. Igen och igen tvingas jag ut på de slagnas arena. Tvingas att göra mitt nederlag offentligt.
4 comments:
Men är det verkligen ett nederlag att behöva hjälp? Är det inte därför vi har medmännsikor? Jag önskar att du hade någon (det kanske du hade iofs) när du växte upp, som sa att du var bra precis som du var. Jag vet att jag saknade att höra det. Jag tror alla behöver höra det, även i vuxen ålder.
Jag känner väl igen mig i skuldkänslorna och självföraktet. Kanske blir man aldrig riktigt av med dem. Det är som ett stort svart hål som behöver fyllas på oavbrutet med positiva tankar och kommentarer från andra. Men hur lätt är det?
Ingen människa är perfekt, det behöver du inte heller vara.
jag tycker inte alls att du lät hemsk i ditt förra inlägg. bara mänsklig. och fin som du alltid är. jag tycker nog inte heller att soc alltid gjort det så lätt för dig att ta emot hjälp utan att känna dig svag och skamsen. om de hade varit lite mera självklara i sina utsträckta händer kan det hända att det hade gjort det lite lättare att ta tag i de där händerna. nu blev det kanske lite svamligt..men hur som helst <3
värme.
Det är inte ett nederlag att behöva hjälp. Det är tvärtom ett stort steg och en stor styrka att inse att man BEHÖVER hjälp. Det är så många som går runt och mår uselt och inte inser att det är hjälp de behöver...
Skicka en kommentar