Till havs

Har du sett alla fina kommentarer du fått på bloggen? frågade Passionen i telefon. Nyduschad efter en lång paus ute till havs hade jag inte tänkt att gå in här ikväll. Trött och lite okoncentrerad är jag och när jag sitter ner gungar hela rummet (efter 9 dagar på en segelbåt).

Var förstås tvungen att kliva in och hjärtat blev varmt av er snällhet.

Dagarna flöt ihop därute i skärgården. Jag missade faktiskt årsdagen för att jag tog fel på dagarna, men just den 26:e mådde jag inte bra. Jag har tänkt mycket på S, på hans barndom och på våra år tillsammans. Det är, som ni så klokt skriver, möjligt att sakna honom men samtidigt känna sig lycklig över det som finns just nu.

Jag satt med den brandgula seneftermiddagssolen, i en klippskreva med det öppna havet som utsikt, där vinden lekte fram vågor, och kände tre års trötthet komma ikapp mig. Kanske var det första gången jag helt och fullt kunde slappna av efter allt som hänt. Första gången jag kände att jag och barnen var trygga nog för att jag skulle våga känna efter. Istället för att känna sorg (som jag vant mig vid är den vanliga anledningen till att jag känner mig trött) kände jag mig... tacksam.

Passionen hade tagit med sig barnen för att jag skulle få vara i fred och nu dök de upp på en klippavsats en bit bort. Barnen skuttade omkring honom, glada och obekymrade. Skratt och ivriga barnröster dansade över vattnet till min klipphäll. Jag fylldes av en sådan värme mot denne fantastiske man som kränkt av sig ungkarlskostymen och stegat rätt in i det halvkaotiska tillstånd som kallas Småbarnsfamilj, utan att tveka eller beklaga sig.

Jag har varit trött och nätterna fulla av oroliga drömmar om peddofamiljen, om barn som är i fara och hela tiden en förlamande känsla av maktlöshet som gjort att jag vaknat upp tröttare än när jag gick och lade mig. Jag har medvetet stängt ute världen, både Den Stora, Viktiga Världen och min egen privata värld av vänner och bekanta. Det har varit skönt att få tid att tänka och tillräckligt med tid för att inte tänka.

Tack för att ni funnits hos mig ändå. Jag har känt er närvaro och er omtanke.