Mamma - Finalen
Jag läser era kommentarer och blir lite fundersam. Jag tycker inte att jag är speciellt trevlig mot min mamma. Hon kan inte säga i ord det som säkerligen gör ont i henne så istället vill hon hjälpa mig på olika sätt. Jag tycker inte att hon förtjänar att bli behandlad som dynga när hon är här. Jag trodde att ni skulle tycka att jag är elak. Det är så jag känner mig.
Hon har åkt hem nu, i alla fall. Det gör ont att se henne gå, trots att jag inte tål att hon är här. Jag tror egentligen inte att jag saknar henne, jag saknar fenomenet mamma. Jag vill inte att vi ska försonas eller helt plötsligt börja prata med varandra, men jag önskar att vi kunde umgås utan att bråka.
Men visst finns det en stor sorg i att vi två, som i grund och botten tycker om varandra, inte kan göra varandra lyckliga. Vi vet båda två att vi misslyckats med våra respektive uppdrag. Uppdrag mamma och uppdrag dotter. Kanske är det sant, det som Lilltanten skriver, att jag inte kan sluta hoppas att hon en dag ska förstå mig. Att det gör mig lika besviken varje gång jag träffar henne och ser att ingenting har förändrats.
Men det är ju jag som inte ger henne chansen längre. När Passionen berättade att han pratat med henne , fullständigt galopperade mitt blodtryck. Jag blev jätterädd. För vad då? Varför är jag rädd för att möta mamma?
7 comments:
"Jag tycker inte att hon förtjänar att bli behandlad som dynga när hon är här. Jag trodde att ni skulle tycka att jag är elak. Det är så jag känner mig."
Du förtjänar inte heller att bli behandlad som dynga.
Vem är det som får dig att känna dig elak?
"Men visst finns det en stor sorg i att vi två, som i grund och botten tycker om varandra, inte kan göra varandra lyckliga."
Hur visar hon dig att hon tycker om dig? Varför ska du göra henne lycklig?
Passionen försöker nog bara bygga broar, gissar jag. Och broar kan byggas men vad gör man om inte fastlandet går att bygga på? Då rasar ju bron ändå.
Jag tror du är på väg att komma till någon form av insikt vad gäller din mamma. Endast du har svaren.
Fortsätt med frågeställningarna, fortsätt att ifrågasätta. Men var inte så hård mot dig själv, det är du som varit utsatt här. Du var ett barn och hon var en vuxen mamma som inte skyddade dig. Det är svårt att förlåta.
Vad stark du är som orkar gräva i dina känslor för din mamma. Det kommer att gå bra för dig, det vet jag.
Värme!
Att vara förälder är inget som ens barn ska ge en chansen att vara. Det är något som man bara SKA göra.
Du är inte elak. Du gör ditt bästa, men det kanske inte alltid känns så bra. Det är ju de känslorna som du har som gör att du har svårt att vara trevlig mot din mamma, jag hoppas att hon förstår. En dag kanske du är redo att förlåta eller åtminstone gå vidare med er relation, som du säger så tycker ni ju i grund och botten om varandra. Kramar!
Min mamma och jag har en "okej" relation, så länge vi inte går utanför uppgjort manus. Vi spelar "Den Goda Modern" och "Den Goda Dottern" och håller fasaden om en stark och nära kontakt utåt. Jag är inte lika besviken längre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är "klar" med relationen, eller vet var den kommer att landa, men just nu har vi hittat en balans som är...inte bra, men ...okej...
Lilltanten skriver klokt när hon frågar vad det är som får dig att tro att det är okej att behandla DIG som dynga?
Lilltanten har redan skrivit det jag tänkt. "Och broar kan byggas men vad gör man om inte fastlandet går att bygga på?"
Jag kan inte bygga en relation med någon som inte respekterar mig och för mig innehåller respekt ärlighet och förståelse. Man behöver inte alltid vara överens men man ska ha viljan att förstå.
Men står det "en flodhäst i vardagsrummet" blir det väldigt märkligt när den andra personen låtsas att den inte finns...
Värme
a.
det är ju i ilskan du försöker och ger henne chanser om o om igen. Ilskan är din lilla som skriker högt och tydligt SE MIG. Och hon väljer att skuldbelägga och titta bort, igen och igen och igen.
jag kan inget annat än att hålla med de andra. du är rätt och dina känslor, även ilskan, är något som din mamma ska kunna klara av att hantera. och om hon inte gör det så är det hennes fel, inte ditt.
värme!
Skicka en kommentar