Funderar-paus

Vänner, hjälpare, medsystrar och olycksbröder!

Det är mycket som snurrar i hjärnan för tillfället. Mer än jag själv klarar av att sortera och ta hand om. Jag har känt att min blogg tappat intensitet och innehåll för att jag börjat bli rädd för att skriva så att jag sårar eller missförstås.

Jag behöver tid att tänka och reda ut en del saker för mig själv, mina barn och min Passion och jag känner att det svårt att göra det i halv offentlighet.

Jag hade aldrig kunnat ana hur nära er jag skulle komma att känna mig. Ni har blivit som en del av den familj som jag saknat och längtat efter. Ni har lyssnat, vyssat och stöttat. Ni är fantastiska! Era livsöden och era bloggar berör mig och jag tänker ofta på er.

Det är mycket möjligt att jag återkommer om och när jag hittar en form för hur jag ska kunna uttrycka alla parallella spår inom mig på ett sätt som känns bra. Just nu känner jag mig bara förvirrad och frustrerad. Jag vet inte vad jag vill med någonting längre.

För att ge ett allmänt lugnande besked har jag det överlag bra. Min au pair packar och jag bokar in intervjuer med gymnasietjejer som vill extraknäcka som barnvakter. Passionen och jag förstår varandra bättre och bättre. Det känns som vi har en stark kärlek som grund för det vi bygger gemensamt även om det är mycket som behöver diskuteras.

På ett plan tänker jag att Någon ger mig chansen att ställa allt till rätta. Min förra au pairerfarenhet var ju inte direkt något att skryta över. Nu har jag ett nytt au pairprojekt som gått åt skogen, men den här gången fick jag möjlighet att göra avskedet bättre. Vi har pratat och gråtit och varit smärtsamt ärliga och jag har klarat av att stå upp för mig själv och ställa krav. Det känns bra!

Med Passionen har jag återupplevt en del av de problem som jag och min man brottades med precis innan han tog livet av sig. Jag har fått chansen att göra annorlunda och få uppelva känslan av att försonas, förlåta och gå vidare - tillsammans.

Framför allt har jag stått upp för mig själv, satt mina gränser och visat omgivningen och de som betyder mycket för mig att jag har gränser som inte längre får överträdas. Jag är också värd respekt, mina åsikter och känslor räknas lika mycket som andras.

Det får mig att tro att jag ska klara av den här hösten; mörkret, kylan, min fortsatta arbetsträning och min terapi som kommer att gå in i en intensiv period.

Vi kanske ses här igen då. Tills dess: Gud välsigne er!