Ett ruttet dygn

Det började gå bra för Kang så Gud tyckte väl att det var dags att trycka ner mig lite igen. Det vore ju lite ovant också, att få ha det bra och slippa oroa sig och bara kunna få njuta av tillvaron.

Igår kväll gick jag, Passionen och sonen på bio medans au pairen skulle ta hand om dottern. Vi missförstod varandra och jag trodde att hon skulle åka direkt hem med lilltjejen, varför jag föräntade mig en sovande liten ängel när vi kom hem runt halv nio. Huset var tomt. Inga meddelanden, inga sms. Det kändes fel, fel, fel.

Jag sprang ut och letade i parker och på gångstigar, hoppade in i bilen och for tillbaka till köpcentrat där vi skiljts åt, åkte till alla bushållplatser och t-baneuppgångar längs med vägen. Inte ett spår. Kom hem och ringde polisen. En patrull kom hem och började ta upp en rapport. Klockan var över 23.

Då störtar en glad dotter in genom dörren med armarna fulla med ballonger. Jag tappar den lugna fasad jag haft och kramar dottern och gråter och gråter. Au pairen blir förtvivlad och störtar ut i natten.

Idag har hon hållt sig inlåst hela dagen och jag fick inte kontakt förrän på kvällen. Jag släpptes in i hennes rum där alla saker var nerpackade och hon förklarade att hon inte kunde stanna hos mig eftersom hon kände sig kränkt för att jag ringt polisen.

Vi pratade och jag förklarade att jag inte anklagat henne för någonting utan blivit orolig för att något hänt dem. Hon lugnade sig lite och sade att hon kan stanna uppsägningstiden ut.

Jag kände mig illa till mods. Jag sade att jag skulle känna mig hemsk om hon går omkring här i två månader och känner sig förolämpad. Då är det bättre att hon åker hem med en gång. Ingen av oss skulle må bra av att hon är kvar under sådana omständigheter.

Sedan låste hon in sig igen och jag har inte sett henne utanför hennes dörr. En annars osedvanligt rutten dag har onekligen fördubblat sig självt i värdelöshet.